Avhandlingen är världsunik då det är den första vetenskapliga avhandlingen som görs om självbiografiska serier i bokform. Studien undersöker svenska självbiografiska serier som publicerats mellan 1998-2016, med referenser och jämförelser till internationella motsvarigheter och föregångare. Särskilt intresserad är Nina Ernst av de berättarstrategier som serieskaparna använder i sina gestaltningar av jaget.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– När jag först sökte till forskarutbildningen hade jag ett projekt där både serier och vanliga självbiografiska framställningar ingick, men när jag kom igång insåg jag snart att jag behövde avgränsa mitt forskningsområde. Eftersom det är ett tidigare outforskat område i litteraturen tyckte jag att det var nog så spännande, säger hon.
Främst intresserar sig Nina Ernst för de självbiografiska seriernas narrativ – alltså hur berättelserna framställs och fungerar.
– Jag är inte speciellt intresserad av det tekniska kring hur serierutorna skapas. Därför valde jag att undersöka de längre berättelserna i bokform, där det självbiografiska innehållet kan utvecklas och fördjupas, och inte seriestripparna, säger hon.
Gemensamma strategier
För att skapa en fungerande dramaturgi, en känsla av autenticitet samt fånga in läsarna i berättelsen, menar Nina Ernst att serieskaparna använder sig av vissa gemensamma strategier.
– Man kan se ganska tydligt vilka ingredienser som de använder sig av för att skapa en autenticitet och få till en förtrolighetseffekt. Oavsett vilken berättelse man vill teckna, så är ju serierna som form väldigt stiliserade, vilket kan verka på ett fjärmande sätt från huvudpersonen, säger hon.
För att komma runt det problemet använder sig serieskapare av olika stilgrepp.
– Man använder bland annat visuella metaforer, just i denna genre av serier, som är lite mer fördjupande än Kalle Anka och Spindelmannen. Exempelvis för att illustrera ångest. Ett konkret exempel på det är Stina Hjelm, som tecknar om sig själv och sin psykiska ohälsa. Ångesten följer med henne i bilderna som ett mörkt monster, säger Nina Ernst.
Kroppslighet
Ett annat enkelt men avväpnade drag som återkommer i flera självbiografiska serier är närvaron av den nakna kroppsligheten.
– Den visuella kroppsligheten är alltid närvarande, inte sällan på ett naket och väldigt blottläggande sätt i intima situationer, säger Nina Ernst.
Denna samverkan mellan bild och text menar hon är avgörande för att berättelserna ska fungera.
– Saker måste förmedlas på ett annat sätt än i prosa. I de här böckerna behövs både bild och text, för att gestalta komplexa förhållanden.
Men bilderna fungerar även avdramatiserande, för att lätta upp känsliga ämnen, menar hon.
– Det handlar ju inte direkt om några solskenshistorier, utan det är ofta väldigt svart och allvarligt allting i de här serieböckerna. Hur ska man berätta det och nå fram till läsaren? Man gör det genom att använda sig av bildmässigt humoristiska grepp.
Tecknandet, humorn och den självdistans som genom den åstadkoms, tror Nina Ernst är själva förutsättningen som gör att de självbiografiska och utlämnande serierna över huvud taget blir möjliga.
– Man tecknar sitt jag i stället för att skriva. Den maskeringen blir till en förutsättning för att kunna berätta om det hemska och traumatiska.
Kopplingar till poesin
Många beröringspunkter finns mellan den självbiografiska serien och poesin, menar hon.
– Precis som i en dikt kan man bara ta med det absolut mest väsentliga i en serieruta. Man skapar på ett begränsat utrymme och måste förhålla sig till det. Det gör att det finns en täthet i berättandet. Man måste vara omedelbar för att drabba sina läsare, säger Nina Ernst.
Och även om de självbiografiska serierna utgår från berättarjagets personliga upplevelser av tillvaron, menar hon att de inte desto mindre berör vår politiska samtid, på ett mer allmänt plan.
– Serieskaparna försöker alltid bottna i sig själva, men skriver ändå historier som blir allmängiltiga. Något av en tendens som jag ser i vår tid är att man allt mer berör politiska frågor, som migration, utanförskap, eller psykisk ohälsa. Det är en intressant framåtskridande rörelse, säger Nina Ernst.