”Det var verkligt! Det har aldrig hänt, och ändå var det verkligt”, säger Puch i Sandman-albumet ”En midsommarnattsdröm”, vävt kring Shakespears pjäs.
Serien ”The Sandman” var en sensation. Den kom vid en tid (övergången från 80- till 90-tal) när seriemediet (i alla fall i den engelskspråkiga världen och på de stora förlagen Marvel och DC) gick mot stora muskler, stora axelklaffar, blodpölar och ångest. ”The Sandman” ville också bort från de klassiska seriernas naiva hjälteberättelser, men valde en helt annan ton: den var poetisk, filosofisk, dröjande och – drömsk.
Berättelsen om Drömvärldens härskare Morpheus, som varit fången i ett århundrade och måste återskapa sitt rike och lokalisera sina förlorade skatter, har kallats ”en berättelse om berättelser” och anses ha dragit in många som annars aldrig läste serier, speciellt kvinnor. Sedan 30 år har författaren Neil Gaiman fått erbjudanden om tv- och filmversioner, men han satte alltid stopp efter att ha sett klåfingriga och okänsliga producenters visioner, tills han till slut accepterade ett från David S Goyer och Allan Heinberg för Netflix räkning, med honom själv som medproducent. Det gjorde han rätt i.
Utmanande gestaltningar
En svår utmaning för både författare och skådespelare är att gestalta gudafigurer som något mer än bara människor med extraordinära krafter. Tom Sturridges Morpheus, med sin 80-talsgoth-frisyr, buttra stirrande, dova röst och återhållna känslouttryck, klarar det. Vi får verkligen en illusion av att detta är en varelse som levt i eoner och kan hämta erfarenheter från hela mänsklighetens drömmar. Det samma kan sägas om Gwendoline Christies Lucifer, som utstrålar hot och överväldigande makt nästan utan att någonsin höja rösten. Överhuvudtaget är uppsättningen full av lysande gestaltningar: Charles Dance som Morpheus tillfångatagare gör ännu en bitter patriark efter samma modell som Tywin Lannister i ”Game of Thrones”, Donna Preston spelar en Döden som på ytan skiljer sig från originalets uppsluppna gothflicka, men som fångar samma kärna av optimism och medkännande, och Mark Hamill som röst åt Drömvärldens vaktmästare, en fågelskrämma med pumpahuvud, hade knappast kunnat gå fel.
Slående effekter
TV-serien ser också fantastisk ut. Det har man rätt att kräva med tanke på dess budget (fast en serie som Amazons ”Wheel of time” lyckades bränna närmre en miljard kronor och fortfarande tidvis se ut som ”Xena – krigarprinsessan”), men bra effekter är mer än bara tekniskt övertygande; de är slående. Det uppnår serien framförallt i sin gestaltning av Drömvärlden, med sina hisnande perspektiv, och Helvetet, som Morpheus tvingas uppsöka i jakt på sin stulna hjälm, med rader av tortyrkammare och murverk och träd sammansmälta med mänskliga kroppar.
Tydligast kommer det filosofiska djupet fram i det femte avsnittet, där Morpheus måste återta sin magiska sten från en man vid namn John Dee. Dee är i kubik varje tonåring som fått en uppenbarelse efter att ha läst en existentialistisk bok eller sett ”Fight club”. Han sätter sig för att ”riva bort lögnerna” för en grupp människor instängda på en lunchrestaurang, något som först leder till sex i oväntade konstellationer men senare till groteska mord och självstympning. Morpheus korrigerar honom till slut: han förstörde inte lögner utan drömmar, deras sökande efter mening och vilja att bli något bättre än de var, och därmed vad som gjorde dem till människor. Att förena sådana extrema skräckscener med en grundläggande optimism, speciellt kring berättelsernas potential, är precis vad ”The Sandman” kretsar kring.
Trogen originalet
Efter den långa rad tolkningar som senaste åren gjort pannkaka av litterära förlagor, som ovan nämnda ”Wheel of time”, Netflix ”The Witcher” eller filmversionen av ”Death note”, visar ”The Sandman” på en framgångsrik alternativ modell: kända och älskade verk är det av en anledning. Var trogen mot originalet så långt som möjligt. Att enligt de standardiserade manusmanualerna ”tillföra dramatik” och ”oväntade vändningar”, i strid mot historiens logik, leder oftast bara till att man förlorar fansen.
I andra halvan börjar det dock hacka lite i överföringen av Neil Gaimans okonventionella verk till tv-formen. Ett helt nytt galleri personer introduceras lite för snabbt för att tittaren ska hinna relatera till dem eller till en början förstå varför de är viktiga.
Upphovsmännen har också uppenbarligen varit oroliga för att publiken ska finna den från början högmodiga och distanserade Morpheus för svår att sympatisera med och har tidigarelagt några av hans mer empatiska ögonblick, men det gör i sin tur att hans karaktärsutveckling verkar hoppa fram och tillbaka. Däremot är det nog få som beklagar att tv-serien inte längre vare sig får eller måste ansluta till serieimperiet DC:s större universum; i originalet kunde det vara tämligen stämningsbrytande att plötsligt se Stålmannen skymta förbi.
Outhärdlig spänning
I sista hand är det som lyfter ”The Sandman” till stor tv dess mänsklighet mitt bland alla fantastiska element. Personerna på lunchrestaurangen blir inte bara, eller ens främst, Dees offer, utan, med Stephen Kings formulering, var och en huvudperson i sin egen film. Sekvensen dessförinnan följer Dee när han får lift med en bilförare som långsamt inser att hon plockat upp en mycket farlig person. Vi ser henne varken förr eller senare i historien, hon är en vanlig arbetarklasskvinna som utmärker sig bara genom att vara ovanligt hjälpsam mot en främling, ändå blir vi så djupt engagerade i hennes öde att spänningen är nästan outhärdlig.
I det följande avsnittet följer vi Morpheus syster, Döden, under en dag medan hon ledsagar en serie personer vars tid är ute över till andra sidan. Det är en timme helt utan yttre dramatik eller fysiska hot, med dröjande tempo, men det är gripande inte minst för att det visar oss glimtar av storhet hos vanliga människor – om inte annat så i deras drömmar.
