Iris föds en stormig natt, under mamma Medusas enorma hårsvall. Just håret agerar ett skydd mellan omgivningen och mor och dotter-dyaden.
Belgiska Kitty Crowther, 2010 års ALMA-pristagare, är aktuell med en ny bok för åldrarna 3-6 år. Illustrationerna tycker jag mycket om. De har roliga detaljer att upptäcka utan att vara stimmiga, och är tecknade i klara ljusa behagliga färger som minner om miljön nära ett nordländskt hav där den utspelar sig.
När det kommer till handlingen är jag inte lika övertygad. Iris växer upp och lever sitt liv skyddad av den enorma Medusa-manen. Samtidigt börjar hon blicka utåt, mot de andra barnen. Hon blir ett par år gammal (men ser fortfarande likadan ut som när hon var bebis, vilket förvirrar en smula). Hon vill gå i skolan med de andra barnen. Mamma Medusa stretar emot, men måste slutligen acceptera att barnet vill bort, mot ett eget liv där hon inte alltid är närvarande.
Iris börjar skolan och hon läser fint tack vare mammans undervisning – den enda gången mammans inverkan framställs positivt. Dock vill hon inte att mamma Medusa hämtar henne. Hon har ju så konstigt långt hår och kommer skrämma de andra barnen. Mamman faller till föga och kapar av håret, vad vi får anta är symbolen för viljan att snärja barnet nära sig. Men också: Normaliteten segrar. Medusa har samma frissa som de andra föräldrarna. Det här lämnar mig med en klump i magen.
Kanske lever jag i en bubbla men min erfarenhet – i alla fall i Sverige – är att det är ett större problem att föräldrar förväntar sig självständighet i allt för tidig ålder, än det boken skildrar: att mamman isolerar barnet mot dess vilja.
Myten om kvinnan som ”klamrar sig fast” i barnet – här illustrerad med det snåriga långa Medusahåret– passar väl in i vårt patriarkala samhälle. Här premieras och uppvärderas självständighet. Det (ömsesidiga) beroendet, såsom den mellan primära vårdgivaren och barnet, är ett fånigt problem som ska åtgärdas. Föräldern ska släppa taget, barnet ska ”lära sig” bli oberoende. Ni vet, det som vi historiskt förknippar med manlighet.
Med det sagt. Visst finns föräldrar som har svårt att släppa taget, även när barnet är redo för mer självständighet. Att testa vingarna utan vårdnadshavaren är ju en viktig process för alla barn. Eller som Karl Ove Knausgård klarsynt formulerade frågan i andra delen av Min Kamp: ”ag förstod, med den plötsliga insiktens klarhet, att hon inte var vår. Att hennes liv helt och hållet var hennes eget.”
Samtidigt släpps Weiwei Perssons Superhjälte, som jag hade höga förväntningar på. I marknadsföringen beskrevs den som en feministisk bok för barn. Persson är uppvuxen i Japan och Kina, och kanske är den här boken – om flickan som är en superhjälte som kan göra vad som helst – banbrytande där. Men att för barn i Sverige 2016 berätta att tjejer visst kan bära tunga paket och sitta bredbent känns ganska långt ifrån genusdebattens frontlinjer. Jag hoppas i alla fall att de flesta förskolor (även om vissa familjer sannolikt är mer genuskonservativa) har kommit betydligt längre än så här i diskussionen kring genus med barnen.
Boken blir åtminstone en påminnelse om hur mycket jag älskar att bo i Sverige. Här behöver snippbarn inte lajva en superhjältekostym för att känna att de kan kasta bollar långt. Jag hoppas det Perssons huvudperson deklarerar är självklart för dem ”Jag är en flicka. Och jag kan göra vad jag vill!”. För det vet ni väl redan, barn?
