När introtexterna redovisar vem som designat filmens lingerie vet man att det kommer bli något extra. I en slottsliknande stenbyggnad ligger Evelyn på knä och städar golven medan fjärilsforskaren Cynthia läser sin tjocka bok. Sidorna bläddrar förbi och hon svarar kallt, hjärtlöst när Evelyn (Chiara D’Anna) frågar någonting. En riktig subba, tror tittaren, tills vi förs med bakom kärleksrelationens kulisser. Där får vi veta hur det i själva verket är Evelyn som bestämmer över förhållandet. Det är hon som sträcker över handskrivna lappar med instruktioner till Cynthia. Den dominanta är, förstår vi snart, den som i verkligheten sitter fast i relationen, likt de fastspikade fjärilarna i sina ramar. Hon längtar efter mer närhet, men blir hånad av Evelyn om hon avviker från den hjärtlösa rollen som har tilldelats henne.
Fräscht och intressant
Det är här filmen går från en potentiellt obskyr lesbisk sadomasochistisk -p-rulle, till det allmängiltiga. Hur långt kan vi offra vår längtan efter kärlek, för att uppfylla den älskades våta fantasier?
Evelyn än yngre, men ingen fjollig barnunge – skönt, för oss som är trötta på ”en viss” patriarkal SM-fantasi som vunnit mark på senare år. Nej, jag tänker inte ens nämna den vid namn.
Temat med den äldre, stränga – antingen en faktisk eller symbolisk lärarinna – som lär upp en yngre, är inte bara en återkommande refräng i mainstreamporr riktad till manliga tittare, utan också i lesbiska filmer. Det börjar redan i flatpionjärrullen Mädchen in Uniform (1931) där en elev på en flickskola bli kär i sin kvinnliga lärare.
Manuset känns ändå fräscht och intressant, sensoriskt lika tilltalande förpackat som ett paket lyxiga praliner.
Blir bestraffad
Ljudet är fascinerande: en viskande sångerska, en katt som spinner, fjärilar som surrar. Det visuella gränsar till det gotiskt kitschiga: nyckelhål, strumpbyxor med sömmar, sagolika landsbygdsscener, uppskruvat murrig 1960-talsmiljö, korsetter och tydliga vibbar av Fassbenders lesbiska S/M-klassiker Petra von Kants bittra tårar (1972). Elfriede Jelinek och Rut Hillarp svävar som osaliga andar över hela produktionen. Där flyger också fjärilarna, som genomsyrar allt från parets säkerhetsord ”pinastri” (fjärilen Tallsvärmare) till titeln, Duke of Burgundy, som är ett annat namn för fjärilen Hamearis lucina. Fjärilsvingarna påminner om de återkommande underkläderna, som Evelyn tvättar gång på gång, som del av hennes rituallika hushållsarbete.
Varje dag gör hon samma uppgifter, och varje dag blir hon bestraffad – på toaletten, efter att Cynthia druckit otaliga glas vatten. Tittaren får själv räkna ut resten. Sexscenerna är sällan explicita, utan handlar mer om det outtalade. Samtidigt finns det en del naket – den som längtar efter lite härlig erotika behöver inte bli helt besviken.
Riktigt roligt
Det som lyfter filmen från en sjua, till ja, jag skulle nästan säga en nia, är att den mitt i det erotiska allvaret är något så otippat som: riktigt rolig. Det finns en charmigt lakonisk humor i hur Evelyn surar för att hon inte får sin gravkista-säng i tid inför sin födelsedag och möbelsnickaren försynt frågar: ”Skulle en mänsklig toalett vara en lämplig kompromiss?”
Och så är det skådespelarna. De är riktigt, riktigt bra. Särskilt danska Sidse Babett Knudsen (Cynthia) lyckas att på lysande vis gestalta sin karaktär, knappt utan att yttra ett ord. Hennes minspel säger allt. Jag vill se varenda film som hon har gjort.
