Efter kritikernas hyllningskörer och den nyvunna Oscarsstatyetten lär Ryusuke Hamaguchis sorgedrama ”Drive my car” sno åt sig strålkastarljuset när inte bara en, utan två av japanens filmer har premiär under samma månad. Det vore ett trist öde för den klart skarpare ”Tillfälligheter och fantasier” – en av årets verkligt bästa filmer.
Här har Hamaguchi haft den goda smaken att servera sina utsökt förhöjda vardagsobservationer som en välbalanserad trerättersmeny. Den tredelade samtalsfilmen målar med en finare pensel, är en hel timme kortare än det så omhuldade bildramat, men dröjer kvar desto längre i bröstet efter eftertexterna.
Det oväntade mötet avtäcker hemligheter och undertryckta känslor.
En ung Tokyo-modell är eld och lågor över sin senaste romans och lägger ut texten om deras otroliga kontakt inför sin tjejkompis i baksätet av en taxi. Erotisk stämning avhandlas utan vetskapen att den lyssnande parten bär på en egen känslosvallande historia med samme man. I en annan del av den japanska metropolen får en lågmäld litteraturprofessor besök av en tidigare student som med högläsning ger sig i kast med att förföra den äldre mannen. De inleder en trevande samtalsdans, med dörren ut mot fakultetskorridoren på glänt. Det ljuvliga avslutande kapitlet möter två kvinnor varandras blick när de passerar från varsitt håll i en rulltrappa. De tycks känna igen varandra från förr och tillbringar en stillsam eftermiddag ihop. Det oväntade mötet avtäcker hemligheter och undertryckta känslor i ett samtal som allt mer tar formen av ett rollspel.
Tre avskalade berättelser, tre till synes odramatiska möten som tålmodigt vecklar ut dolda lager av minnen, rädslor och oförlöst längtan. ”Tillfälligheter och fantasier” är en elegant och återhållsam triptyk som får hjärtat att skälva i bröstet. Dramat bärs helt och hållet av dialogen, som i avskalade miljöer och långa tagningar skänker en rytm och musikalitet åt scenerna.
Hamaguchi har själv nämnt Éric Rohmers ”Rendezvous in Paris” (1995) som inspiration, och nog finns ett tydligt släktskap till fransmannens litterära filmspråk. Så även till sydkoreanen Hong Sang-soos lyhörda och förföriskt oförutsägbara observationer. Med ömsom lekfullhet och ömhet inför sina vilsna karaktärer finner Hamaguchis varma blick både poesi och fadäser i livets underliga sammanträffanden och förtätade ögonblick. Det är sensuellt, roligt och sensationellt välspelat.
Gemensamt för flera av filmens livsöden är den naggande känslan av att vara kedjade vid sina livsval, präglade av orden som sagts och än mer av de outsagda. Den engelska titeln ”Wheel of fortune and fantasy” fångar bilden av livet som ett nyckfullt lyckohjul vars utfall vi aldrig kan kontrollera, vi kan bara välja om vi alls vågar snurra. Granne med chansen till en sprakande romans väntar bördan från det där avgörande mötet och den gnagande frågan – ”tänk om?”.
