BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Behaglig småstadsdåsighet
Utanför fönstret skvalpar solljuset över Brückerstrasses öde kullersten. En behaglig småstadsdåsighet vilar över den uråldriga staden. Så punkteras lugnet. Ett sorl tränger in från gatan, växer sig starkare och bildar snart en fullvärdig kakofoni. Genom fönstret ser jag en klunga om 30 kinesiska turister göra halt. En efter en poserar de framför porten tvärsöver gatan, alldeles under det plakat som kungör vilken världskändis som föddes i huset. De långväga besökarna låter sig fotograferas, sträcker på sig och ler. Många ser direkt lyckliga ut, som om de tar ut förskott på den triumf som väntar vid hemkomstens bildvisning.
Titta var jag var då! Kolla vem vi besökte!
Kommunismens fader
Här i detta hus i barock stil föddes han, mannen vars ideologi definierat många av besökarnas livsvillkor. Karl Marx, kommunismens fader. Karl Marx pappa Heinrich Marx hyrde huset 1818 där både familj och juristkontor inackorderades. Familjen blev inte långvarig på adressen. När Karl var 17 månader gammal flyttade man vidare, till ett ståndsmässigt hus alldeles intill Porta Nigra. Huset där Karl Marx föddes föll i glömska. Ingen i Trier letade heller särskilt febrilt, det ska sägas. Karl Marx och hans idéer stod inte särskilt högt i den konservativa staden.
Det skulle dröja till 1904 då socialdemokraten Friedrich Schnetter fann notisen där pappa Heinrich Marx flaggade för flytten. Ett segdraget budkrig bröt ut. Socialdemokraterna och kommunistpartiet slogs om rätten att disponera detta monument över arbetarrörelsen. 1928 vann socialdemokraterna kampen. Lägenheten restaurerades och historiskt intressanta föremål samlades in. Men det tilltänkta museet hann aldrig öppna.
Redaktion åt nazitidning
I maj 1933 annekterade nazisterna huset och alla museiföremål förgjordes. Mellan 1933 och slutet av andra världskriget tjänstgjorde lokalerna som redaktion åt nazitidningen Trierer Nationalblatt. Först 1947 kunde SPD öppna huset igen, och sedan dess har huset fungerat som museum. Museum och museum förresten. Som de kinesiska turisterna upptäcker, så är det inte så värst mycket att se. Där Karl Marx lilla barnsäng sägs ha stått finns i dag en byst av brons. I familjens kök finns en djup brunn i vilken familjen hämtade sitt vatten. Den kan man fortfarande se och röra. Resten är plakat och pekskärmar. Kineserna suger i sig informationen med varierande intresse
– Han är ett slags idol, förklarar museiintendenten Elisabeth Neu. De behöver någon annan än Mao Zedong. Karl Marx är dessutom extra relevant just nu. Kineserna upplever ju den spänning mellan kommunism och kapitalism som Karl Marx ägnade sig åt.
Det känns lite torftigt att inte kunna gå direkt till källan, men min kinesiska är begränsad (läs: obefintlig) och ingen i sällskapet talar engelska. OK, det finns en men han bemödar sig inte ens om att gå in i huset. Reseledaren Geoffrey Cheng står kvar på trottoaren med händerna parkerade i fickorna på sina skiffergrå chinos. Den späde mannen i 50-årsåldern verkar inte lika tagen som sina landsmän.
– Alla vet vem Karl Marx är, säger Geoffrey Cheng. Alla har ett förhållande till honom. Vissa idealiserar honom, andra är bara intresserade.
Själv tillhör han en egen kategori.
– I don’t care, säger han och kväser en gäspning med handryggen. This is just my job.
Trier är emellertid ett givet stopp på den Europa-turné Geoffrey Chengs företag organiserar. Vistelsen vigs uteslutande åt Karl Marx Haus. Stadens huvudattraktion, de världsarvslistade ruinerna från romartiden, ratas. Karl Marx Haus tar årligen emot omkring 41 000 besökare. En fjärdedel kommer från Kina – och kurvan pekar uppåt.
Triers näringsidkare har börjat inse potentialen. När Weinhaus ägare Otti Büsching dukat undan min lunchtallrik kånkar han fram ännu en låda Eiswein, det exklusiva dessertvin som blivit en storsäljare bland kinesiska turister. Otti Büsching har låtit sin hustru tillverka den lapp som sitter upptejpad i fönstret. Denna förkunnar, på kinesiska, att här kan man få sig en halvflaska för 31 euro.
Romarstaden Trier
Triers invånare har inte varit lika villiga att skylta med Karl Marx. 1989 föll Berlinmuren och Karl Marx image med den. Tiden som följde ägnade sig Tyskland åt omfattande ikonoklasm. Väck skulle han; han som med sina läror ansågs ha utlöst totalitarianismen i Sovjet. Industristaden Karl-Marx-Stadt återgick till exempel till att heta Chemnitz. Staden ville inget hellre än att bli kvitt det sju meter höga, och 40 ton tunga, bronshuvud som vakade över centrum. Av naturliga skäl vände man sig till Karl Marx hemstad. Kunde Trier tänka sig att ta emot jättebysten. Gratis givetvis.
Trier avböjde.
I normala fall hade en stad av Triers storlek troligen gått ”all in” på sin berömde son. Även kontroversiella personer lockar ju turister, men Trier ansåg sig ha råd att avstå. Man hade ju annat att locka turister med.
En gång i tiden var staden en av världens största. Mycket berodde på läget. Moselfloden förband staden med Rhenfloden, dessutom var vägnätet väl utvecklat sedan kelternas era. Staden blev ett politiskt centrum i Europa och fick det pampiga smeknamnet ”Rom i norr”. På 1800-talet, då Karl Marx levde, hade Trier sedan länge förlorat sin administrativa betydelse. Man insåg dock att de fallfärdiga ruinerna från romartiden kunde användas för att profilera staden.
Som pojke kunde Karl Marx dagligen skåda restaureringsarbete vid den romerska porten Porta Nigra, intill vilken familjen bodde sedan flytten från Brückerstrasse. 1984, då Trier fyllde 2 000 år, intensifierades arbetet med att rädda och restaurera lämningarna. Två år senare, 1986, listades nio monument av Unesco. Det ska eftervärlden vara tacksam för. Basilikan är mäktig med sitt imposanta gyllene kors på taket. Också exteriören från det gamla romerska badet får den avlägsna historien att kännas som en gårdag. När vi passerar den välbevarade amfiteatern ser jag framför mig hur togaklädda män bänkar sig för aftonens gladiatorspel. Den som inte nöjer sig med att fantisera kan få återuppleva en sådan batalj. För ett par 100 euro kan man till och med få delta (och få sin fajt filmad). Trier har varit duktigt på att lansera sig själv som romarstaden.
En solig lördag knallar jag ned till Porta Nigra, den svarta 1800-åriga romarporten i centrum. I en av gluggarna står en man utklädd till romare. Med gyllene rustning, cape och fjäderprydd hjälm gör han sitt yttersta för att befästa Triers image. Men just i dag är det faktiskt Karl Marx som stjäl uppmärksamheten. Torget framför porten är proppfullt med Karl Marx-statyer. 500 figurer i skiftande nyanser av rött. Det är konceptkonstnären Ottmar Hörl som ligger bakom konstverken. De räcker en knappt till höften, de små statyerna. Små barn ser de ut som, eller ... Mer som stora trädgårdstomtar. Det är kort och gott Karl Marx utan piedestal.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Karl Marx – ikonen
Trots sin litenhet ler tänkaren med det yviga skägget. Läpparna ligger krökta i ett gåtfullt, nästan segervisst, leende. Karl Marx har trots allt genomgått något av en renässans i Tyskland. För några år sedan rapporterade landets bokhandlare att försäljningen av Karl Marx-litteratur gått upp med 300 procent i kölvattnet av den ekonomiska krisen. När jag besöker staden 2013 skulle Karl Marx ha fyllt 195 år, mannen som under långa perioder var persona non grata i sin hemstad. Det firas. I dag har stadsmuseet i Trier premiär för en stor utställning med namnet Karl Marx – ikonen.
Vårluften rymmer ett förväntansfullt småstadssorl. Ett gäng fotografer irrar omkring på torget. De riktar sina kameror mot Gregor Gysi, vänsterpolitikern som är här för att invigningstala. Gregor Gysi poserar leendes med handen på en av statyernas hjässa. Men dagens begivenhet lockar inte bara beundrare. Utanför museiingången står fyra män från NPD och vrålar: ”Nationalsocialismus, jetzt, jetzt, jetzt!” Karl Marx födelsedag har rökt ut dem ur sina hålor. En kille i 20-årsåldern blir så provocerad av deras närvaro att han tömmer sin vattenflaska över huvudet på en av männen. Nazisten vädjar till en av poliserna som vaktar ingången. ”Såg du vad han gjorde eller?” Ordningsmakten verkar föga intresserad av att ingripa. Jag växlar några ord med en av konstaplarna som berättar att sju Karl Marx-statyer redan försvunnit.
– Folk plockar dem med sig på fyllan, förklarar han.
Stölderna, men framför allt statyernas storlek, känns symptomatiska för Triers komplexa förhållande till Karl Marx. När staden väljer att skylta med honom sker det på ett garderat sätt. Utställningen på stadsmuseet är knappast någon oreserverad hyllning. Många av tavlorna och affischerna är ren satir. Som den där Karl Marx ansikte är projicerat på ett Mastercard. Här finns också en bild av den enorma Karl Marx-bysten i Chemnitz, den Trier tackade nej till. Gregor Gysi är inte lika tvetydlig i sitt tal. Snart ekar hans högtalarförstärkta kvickheter via museiväggarna och ut över torget. Efter några inledande lustigheter uppmanar han Trier att slå armarna om sin förlorade son. Budskapet: Ta Karl Marx tillbaka! Döp om stadens läroverk till Karl Marx-universitet! Ute på det soldränkta torget ler 493 Karl Marx-kloner sitt stilla medhåll. Nu, med Gregor Gysis uppmaningar ringande i huvudet, ser jag vad det är för ett slags leende. Det är den sårade hemvändarens. Den sortens leende som säger: Titta vem som fick sista skrattet.