– Vi hade valvaka på Tribunalen och när resultatet kom blev vi alldeles stumma, säger Frida Röhl, numera konstnärlig chef för Folkteatern i Göteborg, då på frigruppen Teater Tribunalen.

När Sverigedemokraterna 2010 skakade det den svenska kulturvärlden.

– Dagen efter fick jag ett sms från en vän som uppmanade alla att samlas och demonstrera mot att de valts in, jag skickade det vidare till alla jag kände, berättar Stina Oscarson, nu fri skribent, regissör och debattör, då chef för Orionteatern i Stockholm.

Frida Röhl och Stina Oscarson befann sig båda mitt i det radikala Teatersverige just när den där bomben briserade. De var också en del av det massiva motstånd som omedelbart mobiliserades. Inte bara hos fria teatergrupper, även institutioner som Dramaten, Nordiska Museet och Riksteatern klev upp på barrikaderna och argumenterade mot Sverigedemokraterna. 

Kultur blev aktivism

Kulturvärlden var enig. Och i sin kollektiva vrede över att detta kunde ske, att ett främlingsfientligt parti kunde väljas in i Sveriges riksdag, klev man alltsom oftast över skranket – från kulturutövande till aktivism.

 Men nu, tio år senare, när mycket av det som man bara var rädd för 2010, faktiskt har börjat ske, är rösterna inte alls lika starka. Kulturvärlden har slutat göra politik på samma påtagliga sätt. Varför? Och är det bra eller dåligt?

– Motståndet är väldigt stukat. Mycket som man reagerade på då har normaliserats idag, säger Frida Röhl.

Samtidigt som hon tycker att det funnits ett alltför monotont uttryck i det motståndet:

– Vi har genom åren gjort så sjukt mycket teater som bara konstaterar att fakta: har ni hört att fascismen är på framfart – ja, det är jättehemskt! Man känner en viss mättnad. 

Men det handlar också om utrymme, både i form av resurser, och ett mentalt utrymme. Ett klimat som ger plats åt det spretiga och spontana. 

– Vi var en teatergeneration som var unga, arga och vilda och omtyckta just därför, säger hon.

Den platsen finns inte idag. Ett New public management-ideal som spritt sig också till scenkonsten och tagit död på allt som är passion och politik, har kväst upproret ur den unga teatergenerationen, menar hon.

Stina Oscarson som var en av 00-talets allra mest högljudda teateraktivister, i opposition både mot Sverigedemokraterna och mot borgerlighetens vilja att kommersialisera kulturen, vill numer dra en tydlig gräns mellan konst och politik. Startpunkten fanns i just det sms som hon fick skickat till sig och entusiastiskt vidarebefordrade dagen efter valet 2010. 

– En vän till mig svarade ”men Stina, inte kan du protestera mot att ett parti valts in i riksdagen, det är som att protestera mot demokratin”.

Det sådde ett frö som växte tills det började skava mot den tidigare säkerheten om vad som var rätt och fel.

– Det fanns en total åsiktshomogenitet i kulturvärlden, säger hon. 

För stor tilltro till staten

Det som händer nu när SD vill inskränka konstens uttryck, menar Stina Oscarson, är en naturlig konsekvens av det inflytande som man låtit politiken ha över kulturen. 

– Tidigare har de politiska direktiven om kulturens innehåll handlat om sådant som inkludering och mångfald. Nu är det andra krav, men samma system som gör det möjligt.

Vi har haft en alldeles för stor tilltro till att staten är god, tycker hon. Och en kulturvärld som gått i maktens ledband och makten – den har nästan alltid varit socialdemokratisk. Därför har kulturvärlden blivit vänster och likriktad. Nu mer än någonsin.

– Det har blivit självklart att inte ens vilja prata med de som tycker annorlunda. Men se vart den där bojkotten leder, inte mot att marginalisera Sverigedemokraterna i alla fall, snarare tvärtom. 

Reell censur av kultur

Å andra sidan verkar inte metoden att prata med dem heller direkt hindrat deras framfart, som bulldozrar genom Kultursverige. Det som för tio år sedan framstod som lite fnissigt vurmande för ber har idag blivit reell censur av kultur som inte behagar nationalister. Den tidigare kulturchefen i Sölvesborg, Sofia Lenninger, har som få andra fått känna på det. Lokala SD-politiker som på riktigt stoppar ”provokativ” konst, stänger ute arabisk barnteater och gallrar bort böcker på minoritetsspråk från biblioteken. Det är lokalt som det verkligen märks.

– Här är man beroende av kommunala bidrag och stöd och inslaget av självcensur är definitivt stort. 

Man anpassar sig för att överleva. Men hur borde man göra?

Sofia Lenninger har som sin egna lilla motståndsrörelse i handling visat på värdet av modiga tjänstemän som vågar vara besvärliga när politikernas agerande gentemot kulturen faktiskt strider mot lagar och direktiv. Men hon menar också att kulturvärlden behöver visa att den är en angelägenhet för alla, så att SD och andra populister inte så lätt kan spela på hur ”konstig” och elitistisk kulturen är, när de vill inskränka dess frihet.

– Kulturvärlden borde fundera på varför det idag är så svårt att svårt att hitta gemenskaper som inte har sin grund i nationalism. 

Marknadsmässiga lösningar

Ja, för hur blev strävan mot ”inkludering” polariserande och alltså exkluderande, i alla fall för SD och deras väljare? Har kulturvärlden något eget ansvar för att ha gjorts till högerpopulismens ärkefiende?

Stina Oscarson tycker det, och hennes väg framåt är att frigöra kulturen från politiken genom alternativa, mer marknadsmässiga, finansieringsformer. Det går inte att knuffa bort politikerna med lagstiftning menar hon:

– Man kan inte lagstifta fram frihet.

Frida Röhl vill också att kulturen ska ha en vidare famn, men på ett annat sätt:

– Fler måste känna sig hemma på teatern. Vi lever i ett mångkulturellt samhälle – ska vi ta in det? Andra aspekter av vårt sätt att berätta? Vi måste våga riskera att folk inte fattar för att man inte använder de finkulturella koderna, säger hon.