SD solkar ner Ultima Thules rykte – inte tvärtom

Låt oss inte göra det här till ännu ett järnrör, alltså en skandal som snarare stärker än sänker Sverigedemokraterna för att vi tappat minnet av vad som faktiskt hänt. Ultima Thule gick igenom processen att bli rumsrena ett decennium innan Sverigedemokraterna gjorde det. Ingen sverigedemokrat är chockad över att Åkesson umgås med dem. Deras skiva Vikingabalk sålde guld och platinumskivan För fädeners­landet har sålt i över 100 000 exemplar. Ultima Thule var större än Sverigedemokraterna på 90-talet och minst lika skickliga på att vara tydliga med sin nationalism, hela tiden röra sig i en vit makt-miljö och samtidigt göra sig rumsrena nog att spelas i uppehållsrummen i landets högstadieskolors uppehållsrum.

Anders Carlberg på Fryshuset som under 90-talet var regeringens rådgivare i frågor om högerextremism hjälpte dem med det här. Bert Karlsson berättar i sin självbiografi Mitt liv som Bert att det var på grund av att Carlberg gick i god för Ultima Thule i början av 90-talet som skivbolagsmogulen ansåg att det var säkert att släppa deras skivor. Carlbergs idé var att Ultima Thule var en länk till de högerextrema, inte högerextrema själva. Utan den idén hade de aldrig kunnat hamna hos mainstreamskivbolaget Mariann records och Bert Karlsson (Karlsson fick dock kalla fötter).

Att tvätta bort sitt högerextrema rykte men samtidigt behålla sin publik där låg helt enkelt i bandets intresse för att sälja mer skivor. Anders Carlberg kunde använda samma process för visa upp hur hans ”grabbar” bara behövde en fadersgestalt så var de hur reko som helst. I sin bok Skinnskallar – Rasister, nationalister eller hyggliga unga män beskriver Lena Adelsohn Liljeroth, själv involverad i Fryshuset, det märkliga skinnhuvudprojektet lett av Carlberg där skinnhuvudena under 90-talet fick en egen kommunalt finansierad lokal, Höder Dart, under nästan fullständig frihet. En plats idag kanske mest känd för ett fotografi av kungen som kastar pil med nynazister.

Carlberg delade själv ut guldskivan för För fädenerslandet inför en publik som skanderade ”Sverige, Sverige” under en Ultima Thule-konsert på Fryshuset. Den av välvilja styrda önskan att se de högerextrema krafterna som unga hyggliga grabbar som bara behövde en trygg fadersgestalt hjälpte på så vis svenska Vit makt-rörelsen att hitta den diffusa form den har idag någonstans mellan extremism och mainstream.

Jimmie Åkesson beskriver i sin självbiografi Satis Polito hur han under tidiga tonåren fann Ultima Thule under just den här perioden, de var en del av hans väg till Sverigedemokraterna. Då hade Ultima Thule redan omformulerat språket om sig själva så att förstå sig påare kunde säga med en viktig blick att ”De är nationalister, men rasister, det är de ju inte.” Alltså samma retoriska resa som Sverigedemokraterna själva gjorde runt år 2 000 för att även de nå en mainstreampublik. I sig inte så konstigt, dagens sverigedemokratiska politiker var den tidens Ultima Thule-fans.

Vi glömmer fort, men det hade nog varit lättare att solka Ultima Thule med Sverigedemokraternas namn för 15 år sedan än det är att solka Sverigedemokraterna med Ultima Thule idag.