BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Vilken bild är sann? När jag läser Johanna Palmströms ”Det gäller livet. En biografi över Gudrun Schymans liv” inser jag att svaret är: båda. Vi ska återkomma till det.

Välresearchad och välavvägd

Johanna Palmström, som tidigare varit chefredaktör för Bang, började skriva ”Det gäller livet” 2010. Då följde hon Schyman i valrörelsen, och sedan dess har hon intervjuat huvudpersonen ett tiotal gånger samt talat med personer runt henne. Biografin har skjutits upp flera gånger och omgärdats av rykten, och jag måste erkänna att jag börjar läsa den med viss skepsis. Mina fördomar säger att det knappast kommer röra sig om ett balanserat politikerporträtt.

Men ganska snabbt kommer föreställningarna på skam – Palmströms bok är nämligen både välresearchad och välavvägd, även om den bitvis är lite stolpigt skriven.

Gudrun Schymans politiska liv började 1972 då hon blev medlem i Folket i Bild. På den tiden var hon en 23-årig klassresenär, som brann för nedrustning och socialpolitik. Att kalla henne för en tvättäkta 68:a är nästan ett understatement – under de kommande åren skulle hon inte bara gå med i ett litet bokstavsparti (MLK), läsa på ”Sopis” (Socialhögskolan), resa till fattiga länder och göra en dokumentärfilm om sin egen förlossning.

Spexigt förhållningssätt

Hon skulle också – tillsammans med Lasse Westman – bli något av ett nav inom bekantskapskretsen med sitt hem, där alla var välkomna på rödvinsindränkta middagar. Där tränades hon för framtida homepartyn men lade också grunden till ett långvarigt missbruk.

I slutet av 70-talet bytte Schyman sitt lilla bokstavsparti mot Vänsterpartiet Kommunisterna. Ganska snabbt kom hon att bli en hotshot inom rörelsen – mycket på grund av sitt spexiga förhållningssätt till politiken. Som nyvald i kommunfullmäktige gjorde hon gatuteater av tråkiga debatter, med inlägg om kommunalskatten på vers. För läsaren är det uppenbart att spektaklet var med redan från början.

Det var dock inte enbart Schymans förhållningssätt som gjorde henne populär. Palmström påpekar också att hon representerade partiets kommande väljarbas: kvinnor med jobb i offentlig sektor. Med detta sagt var Schyman långt ifrån någon representant för det feministiska och socialistiska miljöparti VPK skulle bli några årtionden senare.

Traditionalist

Jag blir imponerad av Palmströms på samma gång välvilliga och kritiska porträtt. Författaren försöker inte lägga till rätta bilden genom att påstå saker som att feminismen var grundläggande för Schyman eller att hon egentligen inte var kommunist. De kvinnopolitiska aktivisterna inom VPK såg aldrig Schyman som sin – snarare betraktades hon som en traditionalist – och när striderna kring k-ordet (kommunist) inleddes på 80-talet tillhörde hon knappast ”förnyarna”.

Samtidigt ifrågasätter författaren den vitt spridda bilden av Schyman som den rabiata vänsteristen. När Palmström går igenom gamla pressklipp upptäcker hon att bilden har en tydlig upphovsman, i form av Jan Guillou. Medan han framställt henne som en galning som ville beväpna arbetarklassen talar nästan alla andra om en kvinna som hellre ville diskutera löner för offentliganställda.

Det är bra grävt.

När Palmström berättar om hur Schyman valdes till partiledare för VPK 1993 fortsätter hon sin nyanserade historieskrivning. Det var då som Schyman fick upp ögonen för feminismen, vilket ledde till en omvärdering av hennes politiska liv. Det är också då som varumärket Gudrun började skapas. I valet 1994 fick vänstern 6,2 procent och hela partiet jublade. Några år senare fördubblades siffrorna. Här kan jag tycka att Palmström överskattar Gudrun-effekten en aning. Den viktigaste orsaken till partiets lyft i opinionen var nämligen inte den nya ledaren, utan missnöjet med Socialdemokratins åtstramningspolitik under 90-talskrisen.

Framgångssaga med undertext

Det är dock en randanmärkning. För på det stora hela imponeras jag av Palmströms kunskaper om Vänsterpartiets inre liv och det är dessa avsnitt som står sig bäst. När Palmström fortsätter med att berätta om hur Schyman lämnade partiet 2003 och bildade Feministiskt initiativ läser jag vidare med intresse – men tycker mig ha hört historien tidigare, i samma Filter-tappning. I slutet av boken laddar Schyman för valrörelsen 2018 med de rosa ballongerna fladdrande runt sig. Robyn, Silvana Imam och Benny Andersson omfamnar henne och bilden av en folkkär stjärnpolitiker präntas in. Det här är utan tvekan en framgångssaga, men den innehåller samtidigt en subtilt framskriven undertext.

Den lyder ungefär så här: sedan Schyman blev Gudrun med svenska folket har visserligen feminismen fått sitt folkliga genombrott. Men ser man bortom den vedertagna storyn upptäcker man en verklighet där inga stora jämställdhetsreformer eller välfärdssatsningar genomförts.

Nyliberalism färgade feminism

På 90-talet växte en ny sorts feminism fram med fokus på representationsfrågor och identitetspolitik – samtidigt som ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen och barnbidraget sänktes. I riksdagen hurrades det över att Socialdemokraterna införde ”varannan damernas”, men när Kommunal strejkade 1995 var det dödstyst.

Palmström skriver det aldrig rakt ut, men det är tydligt att hon delar Katharina Tollins slutsats i avhandlingen ”Sida vid sida”. Nämligen att det stora feministiska uppvaknandet påverkades kraftigt av nyliberalismens genombrott. I denna berättelse har Schyman varit märkligt motvalls med sitt fokus på lågavlönade kvinnor. Hon passar egentligen inte alls in i en samtid som jublar över krossade glastak.

Nej, Schyman är en politiker som varit mera bekymrad över att botten har gått ur för arbetarkvinnorna på golvet. Det fina med ”Det gäller livet” är dock att man kan läsa den på flera sätt. Det är en bok som både berättar en ”success story” med en Hillary-gestalt i huvudrollen, och en historia om en landsvägsagitator som släpar på mjölkpallen i kraftig motvind. Vilken som är mest sann är upp till läsaren.