Schulmans historia för litterär som film

Alex Schulman (Sverrir Gudnason) gräver i sina morföräldrars förflutna inför en kommande bok. Hans morfar är den berömde författaren Sven Stolpe (Bill Skarsgård) och på så sätt av allmänt intresse. Ju mer Alex läser på, desto tydligare blir konturerna av en infekterad kärlekstriangel, som senare även skulle komma att mynna ut i en litterär fejd. Den tredje parten är nämligen en ung Olof Lagercrantz (Gustav Lindh). Genom arbetet börjar Alex förstå roten till sin egen ilska, som riskerar att kosta honom sitt äktenskap.

Filmen, som är regisserad av industriveteranen Björn Runge, har tre parallella tidslinjer. Den vuxna Alex som gör efter­forskningar, som barn på besök hos morföräldrarna och själva kärlekstriangeln. Film­skaparna hoppar fram och tillbaka mellan tidslinjerna så pass ofta att ­momentum aldrig hinner ­infinna sig.

Tidslinjen i nutid, där vuxna Alex för det mesta plöjer gamla dagböcker och tidskrifter, är mer bildspel än film. Gudnason sitter och läser eller tittar uttryckslöst ut mot horisonten medan en pålagd berättarröst gör allt tungt arbete. Kanske är det ett sätt att visa vördnad till förlagan. Det framstår snarare som ren lättja.

Trots det så finns det viss spänning till en början. Alex nystar och letar efter förklaringar. Vad födde egentligen den livslånga rivaliteten mellan Stolpe och Lagercrantz? Jag känner att jag är nyfiken nog för att bry mig. Men svaret kommer snabbt. Och det är fortfarande mycket speltid kvar.

Kärlekstriangeln har en del fart och fläkt. Känslorna svallar: förälskelser, liderlig passion och avgrundsdjup svartsjuka. Jag blir uppiggad av Bill Skarsgårds spel. Han snackar som om han hör hemma i en av Bergmans komedier. Asta Kamma August lider med övertygelse. Men just när det hettar till och börjar bli intressant byter man tidslinje.  

”Bränn alla mina brev” må från början ha varit en bok, men borde ha försökt vara mer film.