Schlagern samlar Europa – då blir det alltid politik

På kvällen den 9 maj 1998 utspelade sig en ovanlig scen på Rabintorget i Tel Aviv. Efter att hemmahoppet Dana International hade slagit 24 andra tävlande länder för att vinna Eurovision Song Contest, och skrivit historia som den första öppna transpersonen att göra så, samlades tusentals israeler på torget för att fira.

Av en slump hade landets då största fotbollsklubb, Beirat Jerusalem, vunnit den inhemska fotbollsligan samma kväll, och nu rusade lagets fans även de till Rabintorget för att festa. Där, mitt i den israeliska storstaden, kunde en se regnbågsflaggan hissas bredvid landets blåa och vita och hbtq-aktivister dansa tillsammans med fotbollssupporters.

Det blev en illustration av ett Israel i förändring.

Mindre diskret känga

Den sortens, i grunden politiska, förändringar har Eurovision speglat ända sedan tävlingen startade 1956 i ett försök att ena det sargade efterkrigs-Europa. Trots tävlingens strikta förbud mot politiska budskap har de regelbundet smugits in bland glittret och rökmaskinerna. 1982 sjöng till exempel tyska Nicole om rädslan för kalla kriget i låten Ein bißchen Frieden. Året efter Berlinmurens fall vann Italiens Toto Cutogno med sin sång om ett enat Europa. 2005 valde Ukraina och gruppen Greenjolly att tävla med den orangea revolutionens egen låt Razom nas bahato och 2009 var Georgiens bidrag We don’t wanna put in en mindre diskret känga åt Ryssland och Vladimir Putin.

Många anser att den här sortens politiska bidrag inte hör hemma i Eurovision då tävlingen ska handla om glädje och fest. Men precis lika lite som OS kan vara apolitiskt hur mycket det än försöker, så är Eurovision oundvikligen ett politiskt forum på grund av att den vid ett och samma tillfälle samlar hela Europa. Då blir Eurovision en plats där nationer både kan förenas och vädra politiska spänningar.

”Grogrund för sodomi”

I årets tävling har homofobin i östländerna hamnat i centrum då Österrikes representant, dragartisten Conchita Wurst, har skapat stor uppståndelse med sin ”skäggiga dam”-persona. Ryska och vitryska tv-kanaler har uttryckt ovilja att visa det österriskiska bidraget då de anser att det är en ”grogrund för sodomi” och familjeorganisationer i Ryssland, Ukraina och Vitryssland rapporteras ha samlat in tiotusentals namnunderskrifter i protest mot bidraget.

Som tur är har homofober ingen större makt i Eurovision Song Contest. Stödet för Conchita Wurst har varit stort både från fans och andra deltagare. Isländska bandet Pollapönk visade till exempel sin solidaritet genom att komma till sin presskonferens iklädda klänningar i regnbågens färger.

Conchita Wurst själv har tagit uppståndelsen med ro och har förklarat att hennes karaktäristiska skägg är en symbol för tolerans och att alla kan uppnå vad de vill oavsett hur de ser ut. När hon ikväll ställer sig på Eurovision Song Contest-scenen för att sjunga bidraget Rise Like a Phoenix är det med det kanske mest politiska budskapet av de alla: att våga vara sig själv.