”Kan du inte skriva något om politisk teater? Jag vet inte om jag har rätt men visst har det blivit mycket mer sådant den sista tiden?”
”Det beror på vad du menar med politisk teater”, säger jag. ”Vad en menar med politisk konst överhuvudtaget.”
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
”Spela inte dum”, säger hon. ”Alla vet väl vad som är politisk teater. Men jag spelar inte dum. I ärlighetens namn fanns det en tid när jag trodde att jag visste. Men inte nu längre.”
Men hennes fråga väcker idén att försöka ta reda på det. Vad som är politisk teater i dag. Var den finns och hur den ser ut. Vad den vill och om det gör någon skillnad.
Sålunda beger jag mig ut på jakt efter den politiska teatern och under en månads tid besöker jag en rad fria grupper och flera av våra offentliga institutioner. Jag ser projekt som fått stöd av kulturrådet via regeringens satsning på kreativa platser och även vår statliga bank SBAB:s humorshow om bostadspolitik i Globen.
Jag tycker mig skönja vissa mönster och den första frågan jag ställer mig är om politisk teater är den teater som har som uttalad ambition att förändra samhället. Eller den som faktiskt gör det.
Men för att undvika missförstånd börjar jag med att tala om det som de allra flesta förknippar med begreppet politisk teater. Alltså teater med ett tydligt samhällskritiskt budskap. Oftast från vänster. Den typen av teater skapas oftast av människor som själva är vänster och som låter teatern bli en kanal för deras egna politiska åsikter. I syfte att just förändra samhället.
Så långt är allt glasklart. Men frågan är om denna typ av teater verkligen förändrar samhället? I en tid när oviljan mot att ta del av åsikter som inte liknar ens egna är enorm och utbudet av annat gigantiskt, är risken stor att man inte når andra än de redan initierade som använder teaterbesöket som en del av byggandet av sin identitet. Ett tillfälle att visa upp att man har rätt åsikter.
Den här typen av teater förkommer främst inom det som vi vanligtvis brukar kalla fria grupper. Men gästspelar även ibland på stora scener som en del av deras måluppfyllelse om representation, förnyelse eller samarbete med det fria kulturlivet. Begreppet det fria kulturlivet är för övrigt intressant, för frågan är hur fritt det är. Ekonomiskt under ständig press, och intellektuellt? Hur fri är man i tanken när man citerar Bertolt Brecht och säger ”Konst är inte en spegel som ska spegla samhället utan en hammare med vilken man formar det.” Tror man på konsten om man anser sig ha svaren? Tror man på människan?
Den här typen av politisk teater finns i många olika hårdhetsgrader. Alltifrån det episka berättandet till mer performanceliknande tilltag, där målet helt klart är provaktion. Här återfinns bland annat den teater som just nu rider på identitetspolitikens vågor och man kan finna exempel på föreställningar som ofta redan innan de ens haft premiär vållat debatt. Genom vilka personer man valt att ställa på scenen, vad de gjort tidigare och vilka åsikter de bär. Skaparna till denna form av politisk teater säger sig ofta strida för humanism och mänskliga rättigheter men, menar jag, underkänner samtidigt konstens bärande idé: att jag som åskådare har en förmåga att sätta mig in i hur en annan människa tänker och känner. Istället ägnar sig åt att påtala den andres skuld. Det kan vara den vites, mannens eller någon annans. En skuld som i vissa fall kan vara helt rättmätig. Men frågan är om konsten som hammare är rätt väg om man vill förändra detta. Frågan är om man inte bara riskerar bygga än högre murar mellan oss människor.
De flesta värjer sig mot hammare. Tack och lov.
Den här typen av teater struntar dessutom oftast i fiktionen och nöjer sig med representationen. De som står på scenen talar om sina erfarenheter. Trots att det faktiskt kanske är just i fiktionen vi skulle kunna mötas i dag. I en tid när vi översköljs av information om verkligheten och ändå lever i så skilda världar är just fiktionen troligtvis den enda den plats där vi kan upptäcka vad vi faktiskt har gemensamt.
Men detta skrivet med full respekt. För det kan vara svårt när man ser vad som sker i samhället, låta bli att direkt försöka ingripa. Att då fortsätta vara konstnär. Tro på långsamheten. På människan som en självständigt tänkande varelse.
Men just då kan det vara värt att påminna sig det som den indiske författaren Amitav Ghosh uttrycker i en essä för Svenska Dagbladet hösten våren 2017.
”I en alltmer turbulent och konfliktfylld värld är en icke försumbar utmaning för författare att motstå frestelsen att skriva programmatiskt eller didaktiskt för att öka medvetenheten. Aktivister talar redan om att använda berättande som en del av ett politiskt redskap och att engagera författare i det arbetet. Det finns många goda etiska skäl at delta i det projektet och de skälen kommer bara växa sig starkare i takt med att klimatförändringens effekter blir tydligare. Det kommer göra det svårare för författare och konstnärer att minnas att propaganda har ett kort bäst föredatum och att vällovliga intentioner inte nödvändigtvis resulterar i kvalitativa verk. Likväl är det nödvändigt att vi håller det i minnet, för de deviserna är lika sanna i dag som i framtiden.”
Så långt om det vi traditionellt brukar kalla den politiska teatern. Därifrån vill jag gå över till en form av politisk teater som ökat explosionsartat de senaste åren och som jag skulle vilja kalla den kulturpolitiska teatern. Denna form är resultatet av alla de projekt som lever på tillfälliga kulturpolitiska satsningar på till exempel särskilt utsatta bostadsområden eller utsatta grupper. Teater (eller för den del andra kulturprojekt) som är en ren förlängning av regeringens politik och därför till stor del styrs av rutorna på bidragsgivarnas ansökningsblanketter.
Dessa projekt handlar oftast lika mycket om processen som om resultatet. Det handlar om att genom själva projektet förändra strukturer i samhället. Genom vilka som är delaktiga i arbetet. Både på och bakom scenen. Vilka som ges makt och vilka som kommer till tals. Det är projekt så vällovliga att de är svåra att kritisera. Alla inblandade sliter hårt och gör ett gott och viktigt arbete. Inte minst för dem som får förmånen att delta. Men den armslängds avstånd som ska råda mellan politik och kulturliv har här förvandlats till en armkrok. Och frågan är om inte den här typen av projekt snarast blir ett spackel som kan användas för att dölja andra politiska misslyckanden. Och att man som konstnär mot sin vilja blir en nyttig tjänare till en utveckling där man låter teatern (och andra kulturformer) ersätta faktisk fördelningspolitik, bostadspolitik och human asylpolitik. Och att man därmed på detta sätt legitimerar hela den politiska struktur som i dag ägnar sig åt att behandla symptom och inte orsaker.
Från förort och glesbygd, för det är ofta där den kulturpolitiska teaterns starkaste fäste är, till Globen eller Ericsson Globe som den numera heter. Och här finner jag något som få kanske vid en första anblick skulle kalla politisk teater, men som i mina ögon kanske är den teater som gör mest skäl för namnet. Det är vår enda helt statliga bank som strax innan jul satsat tiotals miljoner kronor på en humorshow om bostadspolitik, ”Bolåneekonomi är jättekul”. I klartext en show som ska få oss att låna mer pengar. ”En del av den här satsningen var att fylla vårt varumärke med emotion. Vi har jobbat för att gå ifrån den stereotypa reklamen och på så vis fått många kunder att bli intresserade” säger SBAB:s marknadschef till Dagens Media. Det är lika unket som det låter. Men går inte att ignorera. För det är våra pengar. Och det är ren propaganda. Från staten. Och nu är det inte frågan om armslängder eller armkrok utan om pekpinnar. Förklädda till skratt åt en inköpt humorelit. Medverkar gör bland andra Erik Haag, Björn Gustafsson, Johan Rheborg, Mia Skäringer och Nour El Refai. Det är arrangörerna själva som kallar dem humorelit. Själv tänker jag att de möjligtvis tillhör en ekonomisk sådan. Jag vet visserligen inget om deras privatekonomi, men perspektivet i showen är rakt av ett övre, övre medelklassens. Och ja. Det är kanske inte så konstigt. För rent politiskt är det på denna medelklass man förlitar sig. Deras lån och deras konsumtion är det som håller vårt ekonomiska korthus uppe ännu en tid.
Och Globen är i det närmaste fullsatt.
Jag tänker på ett citat ur Tom Stoppards pjäs ”Här kommer en fri man” där den arbetslöse fadern i ett samtal på puben säger: ”Regeringen har lärt sig av romarna. Bröd och skådespel. Och skådespelet i dag är fotbollen. När allt håller på att gå åt skogen då måste man söva ner folket. Få dom att hoppas på något. Har ni inte tänkt på att fotbollen börjar tidigare och slutar senare varje år. Det är för att just som pöbeln håller på att bli oregerlig kommer fotbollen tillbaka och kväver revolutionen i dess linda.”
Jag tänker på alla stora skådespel som diktatorer ägnat sig åt för att förföra massorna. Jag tänker. Vad är detta om inte politisk teater? För det är en teater som direkt går den politiska maktens intressen för att befästa rådande ordning.
Trött på samtidens politiska verklighet och statusuppdateringar, går jag till slut och tittar på Oidipus. Och blir helt slagen till marken. På tre minuter har jag förflyttats till ett universum som på samma gång är så främmande och så välbekant. I den berättelse som där berättas finns ingen representation av någon av oss i publiken genom de rent yttre förtecknen. Men däremot blottläggs de frågor, de grundläggare existentiella villkor, som är lika för oss alla. Frågorna om vårt öde. Där identifikationen är total. Och för en stund dyker vi alla samtidigt ner i våra svarta hål. Dessa terapiresistenta rum, där vi på samma gång är ensamma och i total gemenskap.
Jag går ut efter en timme. Men vad är en timme? Nyhetsflödets krav på uppdatering har balanserats av evigheten. Och alla de små ärenden som bara för en stund sedan känts absolut nödvändiga får anstå. Fynda på mellandagsrean? Det är det sista jag känner ett behov av nu. Jag skrattar till. För vad kan var mer politiskt i dag? Och kanske är det detta som är den verkligt politiska teatern, tänker jag. I så fall måste jag kalla den den ofrivilligt politiska teatern. För den har verkligen ingen ambition att förändra samhället. Men den har en tillit till konsten. Och den tror på människan.
En del säger att all teater är politisk. Jag tänker om det kanske är tvärtom. Att ingen teater är politisk. Men att viss teater har förmågan att väcka oss som politiska varelser. Göra oss medvetna om vår plats i världen. Påminna oss om det faktum att, som Wislava Szymborska skrev:
”...
varje steg du tar
är ett politiskt steg
på politisk grund
...”
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
