Ett långt arbete är snart till ända, där sex serieberättelser om så skilda företeelser som företagsledares mindfulness, Ayn Rands pundiga fixeringar och Chris O’Neills förhållande med prinsessan Madeleine blandas med självkritik av vänsterns förändringspotential och arbetar­klassens osynlighet i kulturen.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Fakta och humoristisk träffsäkerhet

Utmanande, erkänner Sara Giese, som tidigare har gjort kritikerrosad teater av Liv Strömquists album ”Prins Charles känsla” – som undersöker och dissekerar västvärldens syn på romantik, tvåsamhet och kärlek från ett teoretiskt perspektiv. När den spelades på Malmö stadsteater var det under lång tid och för fullsatta salonger.

För att ge kött och blod åt serien ”Uppgång och fall” har skådespelare, regissör och tonsättare ägnat mycket av tiden åt att läsa in sig i det bakgrundsmaterial Liv Strömquist har använt, och med regissörens ord ”haft jävligt kul”.

– Det kändes först svårt att sammanfatta sex väldigt långa serier med många teoretiska resonemang. Men grundmaterialet är så bra att det ändå fungerar. Skådespelarna får Liv Strömqvists ton och skärpa på köpet. De framstår som väldigt vassa, säger Sara Giese.

Hon pekar på det som hon tycker är Liv Strömquists starka sida – att omvandla ett teoretiskt faktatungt resonemang till humoristisk träffsäkerhet, samtidigt som det också finns plats för sårbarhet och komplexa känslor. Något som hon menar finns i båda de gestaltade albumen.

En riktig avhyvling av kapitalismen

Pjäsen ”Uppgång och fall” tar sin utgångspunkt i att fem skådespelare på teatern omväxlande gestaltar sig som ett slags underhållande föreläsare och omväxlande som de välkända personer som avhandlas i seriealbumet – som är en riktig avhyvling om kapitalismens grundvalar.

– Skådespelarna behåller sina riktiga namn i pjäsen men framställer sig som ett slags föreläsande vänstergäng, förklarar Sara Giese, som menar att tonen som föreläsare är det som har varit absolut svårast att arbeta fram.

Men kan man tycka om pjäsen även om man inte är vänster?

– Ja absolut. En ganska stor del av pjäsen utgår från en självkritik av vänstern. Det måste ju vara jättekul för en liberal. Och det är ju inget nytt fenomen. Charlie Chaplin och Hasse och Tage gjorde också humor från vänsterhåll. Och så satt ett betydligt mer blått gäng på stols­raderna – och skrattade.

– Det här är ju en pjäs som förklarar sakförhållanden, antagligen från ett i grunden marxistiskt perspektiv. Men det är ju faktabaserat. Personer från alla läger kan nog hålla med om att kapitalismen faktiskt fungerar såhär.

Musiken framhäver humorn och allvaret

Sara Giese är inte rädd för att hennes pjäser ska få en stämpel av plakatteater, men poängterar att den inte har några egentliga partipolitiska undertoner.

– Det är en beskrivning av den ideologi vi lever i och som alla partipolitiker agerar utifrån, ett redskap att förstå den verklighet som vi lever i.

Hon är glad att hon anlitade Pelle Lindroth som tonsättare eftersom musiken framhäver både humorn och allvaret i pjäsen och samtidigt gett den lite mer av en kabaretframtoning.

– Jag har fått instruktioner ungefär om vad jag ska tonsätta och på vilket sätt. I en del av sångerna har vi använt Liv Strömquists text rakt av, i andra har vi formulerat om det lite, säger Pelle Lindroth, som komponerat allt från indiska chants till poplåtar inför pjäsen.

Sara, du har gjort om två av Liv Strömquists seriealbum till dramatik, blir det fler?

– Nej, nu får det räcka. På ett tag i alla fall.