Slemmiga klumpar med säregna dofter som lyser ibland, är de levande, är de som sköter dem levande? Och vad ägnar sig skötarna åt när de hänger upp de där ”varelserna” på väggen, är det tortyr eller omsorg eller ingetdera, bara själlöst sysslande med tingen?
Den danska författaren Olga Ravn intresserar sig för kroppars början och slut och för skillnader, mellan det normala och det groteska, det mänskliga och det omänskliga och hur de sakerna kan samsas inom samma kropp. I den täta romanen ”De anställda” går hon rakt in i dessa sakers kärna genom att placera en bitande satir över arbetssamhället på ett rymdskepp i en framtid där människor och människoliknande maskiner lever och verkar sida vid sida.
De är ombord på skepp nummer 6 000, de svävar i omloppsbana runt en nyupptäckt planet där det finns liv. Det finns växter och vatten och så de här klumparna som kanske är stenar, kanske levande, kanske bara projektionsytor för all längtan som kapslats in i alla som tagits dit enkom för att arbeta och upprätthålla ordning, vare sig de fötts av en kvinna eller skapats av människohand.
Romanen är skriven i korta kapitel som vittnesmål från olika anställda, mottagna av den kommitté som tagit sig till skeppet från hemmabasen för att där studera de olika livsformens förmåga att interagera och uppnå sin fulla potential. Vittnesmålen är karga och krängande. Kränkta ibland, skirt sårbara ibland. De berättar om kärlek över livsformsgränserna, om längtan efter barn som funnits och barn som aldrig skulle kunna födas av en kvinnoliknande robot programmerad att likna en människa också till sinnet. Det handlar om irritation över de som inte sköter sitt jobb, om de som förs bort och aldrig syns till igen men också om maskiners fascination inför människors vilja att bara vara. Om en skör gemenskap som satt under auktoritärt tryck måste börja krackelera, när ingen, vare sig människa eller maskin, är mer värd än sin prestation.
Mekanismerna här är så snarlika dem på en helt vanlig arbetsplats, lojaliteten som samsas med missunnsamheten, rädslan för att bli satt på undantag
Olga Ravn skriver strävt och obehagligt men också roligt, det är en lek med bistra komponenter. Det myndighetsanstrukna rapportspråket från en ödslig plats bortom fantasin om humanismens frälsning ifrån ondo förstärker det klaustrofobiska. Människan har pressat sig till det yttersta av sin förmåga för att skapa detta förtyckande lilla helvete till spillra av liv, det är ändå för deppigt. Och dråpligt. Inte minst som mekanismerna här är så snarlika dem på en helt vanlig arbetsplats, lojaliteten som samsas med missunnsamheten, rädslan för att bli satt på undantag, små gnistor av upproriskhet men i grunden ett oruckbart accepterande av premisserna, så här är det här.
Men också en fin och otäck bild av mänskligheten med starka ekon av Harry Martinsons ”Aniara”, på väg mot ingenstans instängda med varandra och där fullt upptagna med att knuffas och buffas och nypa varandra istället för att fokusera energin mot vart denna slutna farkost till sist skulle kunna landa.
Istället en accelererande konflikt som paradoxalt nog tänds av den gemensamma längtan efter närhet, sårbarheten som väcks och som skapar sprickor i systemet eftersom det gör dem alla till något mer än bara utbytbara kugghjul.
En av de människoliknande säger i ett av samtalen:
”Porerna på huden får dem att se så sköra ut, som om man kunde smeka dem och försiktigt skala av huden, och det skulle göra ont på er. Nej, det ska inte ses som ett hot, mitt intresse är uteslutande av vetenskaplig karaktär.”
Kusligheten frammanas av de suddiga gränserna mellan vi och dom. Det är suggestivt och spännande och trots att ingen enskild anställd träder fram som en huvudperson att följa berörs jag av kollektivet också bortanför den tänka idéromanens logik och vill inte riktigt att de ska gå under, trots allt. Men också att ”De anställda” blir mer förutsägbar än vad den skruvade starten antyder, utvecklar sig till en sci fi-roman av ett igenkännbart slag, men med mer poetiskt schvung i språket.
