Visst älskar man att se rika rövar krackelera. Framgångskonceptet känns igen från både ”Succession” och ”Big little lies”. I ”The White Lotus” som just haft premiär på HBO, handlar det om snorrika amerikanska turister som kommer till ett lyxhotell på Maui i Hawaii. En paradisö – i alla fall för den som bara kommit på besök.
I den rika familjen Mossbacher är den liberala mamman det stora businessgeniet, medan pappan lider av både mindervärdeskomplex och pungproblem. Dottern Olivia och hennes väninna är parodiskt woke och läser skrytböcker vid poolen: (”The Portable Nietzsche”, Roland Barthes och Camille Paglia) Den mobbade tonårssonen bär t-shirt med trycket ”End homelessness”.
Dessvärre är just hemlösa vad de hawaiianer som hotellet snott sin mark ifrån blivit.
Snart visar det sig att en av hotellets anställda, Kai, från öns ursprungsbefolkning bestulits på just den mark som hotellet står på. Nu kämpar hans familj för att få tillbaka det som var deras – samtidigt som han måste arbeta som ”exotiskt inslag” på hotellet för att de vita gästerna ska få en riktigt ”genuin” upplevelse.
Stölden kommenteras av pappa Mossbacher: ”Imperialism var såklart dåligt. Men det är mänskligheten. Välkommen till historien. Välkommen till Amerika.”
För den vita familjen kan problemet stanna vid en rapp dialog vid middagsbordet.
Att se ”The White Lotus” fick mig att tänka på författaren Jamaica Kincaid som är född på ön Antigua. I hennes delvis självbiografiska bok ”Lucy” kommer en tonårsflicka från en liten karibisk ö till en rik vit familj i New York för att jobba som au pair. Hennes blick på de vackra, rika och till synes lyckliga är dräpande. Med skarpt utifrånperspektiv genomskådar hon snabbt den amerikanska familjens sociala teater. Sprickorna öppnar sig. Samtidigt kämpar Lucy med sin egen identitet, att förhålla sig till sin historia och till de koloniala spår som gör sig synliga i de – ofta så välvilliga – amerikanernas bemötanden.
I ”The White Lotus” är det tyvärr mest de vita och deras kaotiska psyken som får mest plats, på bekostnad av ”the downstairs” och ursprungsbefolkningen på hotellet. Med få undantag är de hawaiianska eller svarta rollerna bara bifigurer vars problem skymtar förbi som fondtapet till de vitas skojigt sargade psyken.
Det är verkligen synd att ”The White Lotus” gömmer undan det rasistiska system som serien ändå gör en snygg ansats att kritisera. Bäst i hela serien är nämligen temat med den svarta Belinda (Natasha Rothwell), spa-chefen på resorten vars självlysande leenden rymmer både vrede och hopp. När hon möter den utflippade fyllebrackan Tanya McQuoid (Jennifer Coolidge) vars mor just dött, går Belinda in med hela sin tillitsfulla medmänsklighet. Hon kan och vill göra skillnad för detta stackars psykbryt i paljettkaftan. Men för att få full tillgång till Belindas uppmärksamhet och psykologiska insikter dinglar Tanya med sina pengar framför den anställda som hoppfullt går med på varje orimligt krav. Jag kan hjälpa dig att öppna en egen business. Om du låter dig kontrolleras av mina pengar. Det är en tragiskt träffsäker gestaltning av hur ekonomiskt asymmetriska ”vänskaper” lider stor risk att sluta i ren smuts, skildrat ur den sviknes perspektiv. Den sårade förloraren som måste sätta på sitt varmaste leende igen för att få lön dagen därpå.
Skillnaden mellan ”upstairs och downstairs” har synts i rutan förut, som i ”Downtown Abbey”, i den klassiska brittiska serien ”Herrskap och tjänstefolk” och den Oscarsvinnande sydkoreanska filmen ”Parasite” från 2019. Om ”The White Lotus” hade haft bättre balans i berättelsen kunde den ha tagit sina icke-vita rollfigurer på större allvar, och gett mer plats åt de som bär det rasistiska och ekonomiska våldet på sina axlar. Samtidigt som vi priviligierade ”lider inre kval” när vi dricker drinkar ur någon jävla kokosnöt.
