Sedan vet vi hur det gick, de som lämnade står med värdigheten intakt och nu skriver de om det. Klas Östergrens noggranna (om än en smula förvirrande) kartläggning av olika grässorters intriger och allianser i romanen ”Renegater” som kom förra året. Och faktiskt också Sara Stridsberg i sin nya novellsamling ”Hunter i Huskvarna”. Men så mycket mer drömskt.

Någonstans i gränslandet mellan mardröm och feberfantasi rör sigdignitärer – döda som levande – genom ståtliga salar, upptagna av att förvalta kulturens skatter, invalda för livet, på ett sätt döda redan som levande genom att de hela tiden lever upp till sina egna återsken, i berättelsen ”Familjen”.

Den är underbart syrlig, en smula mystisk och lite vemodig. Långt från bekännelse eller hämndprosa, en stråk av sorgsen kärlek till detta uråldriga och märkliga sällskap drar genom texten.

Allra mest handlar ”Hunter i Huskvarna” om annat. Om människor som lämnar och de som stannar kvar. Som jaget som stannade i Huskvarna också efter att hennes närmaste vän – Hunter – och hennes föräldrar lämnat den lilla staden för större äventyr. Vemodet och upplevelsen av det oåterkalleliga, också i beslut som fattas bortanför den medvetna viljan, ligger och vibrerar i öppningsnovellen. Som: ”En svag känsla av att vara utvald, att ha kommit fram och att ha kommit fel på samma gång.”

Den återkommer, i mer öppna sår som i den avslutande novellen ”Skogås”, om ett sladdsyskon som väljer döden och lämnar läsaren i förlustens iskyla. Eller som en disig, svårgripbar melankoli, som den om flickan som färdas genom USA med sin pappa, av oklara skäl, utan mål, men under en kortare period med en okänd liten ”syster” bredvid sig i baksätet.

Flickorna och deras obändiga vilja att vränga sig ur flickskapets skavande rosetter löper genom Sara Stridsbergs författarskap och här dyker de upp i många skepnader. Även ett mytiskt USA, där bensinen evigt dallrar i luften, där vägarna är oändliga men inte leder någon vart och storslagna drömmar om rikedom och lyx ligger i spillror längs vägrenarna. Pjäsen ”Hotel America” om ett undergångsdömt par i den lika undergångsdömda bilstaden Detroit har stöpts om till prosa i en av berättelserna.

Sara Stridsberg berättar om de sårade och de såriga. Ibland nästan i sagoform, som i den poetiska ”Tre systrar”, där tre föräldralösa flickor skuffas runt bland tillfälliga bostäder, innan de två som överlever som vuxna till sist förankras i världen. Flickskapet som ett flytande ”före” – före normen, före rollen, före samhället, återkommer också i ”Victorianäckrosen” om ett tonårigt kärleksförhållande som inte kan leva vidare in i vuxenvärlden.

Ibland är hon mer handfast, som i den rara skildringen av en jagberättares psykoanalytiker, hur han åldras bakom henne medan hon ligger på divanen och ältar sitt.

Men rakt igenom skimrar ”Hunter i Huskvarna” av Stridsbergs särpräglade språk och exakta blick. Det fula och det vackra, skevheterna, det outhärdliga och det lite komiskt futtiga hos människorna syns genom hennes skarpslipade lins.

Det är härligt att läsa en Sara Stridsberg som rör sig genom hela sitt register som författare. Från den stökigare prosa som präglade genombrottet ”Drömfakulteten” från 2006 till det strama och skarpt utmejslade i senare romaner. Det var för väl att hon lämnade ” … mörka salar och uttråkade musor, det var slottsmiddagar, hemligheter, kejserligheter, krusiduller och blod- och duvsoppa”.