Nu debuterar ingenjören Sara Mofasser Johansson med romanen ”Väntar du på mig?” en fiktiv berättelse som bygger på hennes egna upplevelser. ETC träffar henne när hon just suttit i sitt livs första tv-soffa som författare. Hon är trött men glad att få berätta om boken som hon levt med sedan hon började skrivarbetet 2018.

– Jag behövde skriva boken för min skull, men hoppas också att den kan vara till nytta för någon annan. Nu har jag själv fått en större förståelse för vad vi har gått igenom. Ibland har jag tänkt att det var kanske inte så farligt, men nu när min familj läst boken har jag fått en bekräftelse på att ”det var ju så”. Även andra i min närhet som läst förstår nu.

Romanens struktur är dagboksinlägg som pendlar mellan då och nu; barndomen i Teheran, uppväxten i Mölndal och Göteborg där Sara Mofasser Johansson nu lever med man och barn. Parallellt med berättelsen om familjen som kommer till Sverige får läsaren följa Saras insjuknande och så småningom diagnostisering i MS. Berättelsen är skriven med lätt hand, ofta ur barnperspektiv. Som läsare är det lätt att leva sig in i syskonens situation, klämda mellan två kulturer. Starkast lyser kärleken mellan systrarna, den flödar som en puls från första sidan till den sista.

– Jag tror att vår nära relation var avgörande för att vi ändå klarade oss så bra. Alla vi fyra syskon är idag fungerande människor med jobb och familjer. Men vi är alla maskrosbarn som hade det svårt och det hade mycket väl kunnat sluta med att någon hamnade i missbruk eller sjävskadande, säger Sara Mofasser Johansson.

I boken tassar syskonen omkring för att undvika pappans utbrott. Hans närvaro är som en mörk skugga i huset, även när han inte är där. Misshandeln var dock aldrig fysisk, ”bara” verbal och känslomässig.

– Ibland tänkte jag, vilket jag skriver i boken, att jag önskat att han hade slagit mig, så att jag hade blåmärken som syntes. Psykisk misshandel syns ju inte.

Det känns som att ni barn var väldigt ensamma, utan särskilt mycket stöd från vuxna, varken genom era föräldrar eller andra i samhället?

– Så var det. Om någon vuxen, lärare eller någon kompis förälder, hade frågat mig på allvar då hur det var med mig, så hade jag nog berättat. Men det kräver ju att man som barn känner sig trygg med den vuxna. Att man känner att de bryr sig om och verkligen lyssnar.

En av de stora känslorna i boken är skuld. Du skriver också att du, omedvetet, valt bort allt som har med Iran att göra i din vardag. Det finns inga persiska mattor, mat eller musik. Varför?

– Jag har nog försökt att bli svensk och känner mig som det. Mycket handlar säkert om att jag kopplar ihop Iran med det negativa som kommit från pappa. Som svensk kopplar man ju också Iran till mullorna och kvinnor som tvingas bära slöja. Jag har ofta fått höra att jag ska vara tacksam, och det är jag verkligen. Jag har haft mycket skuldkänslor för att jag har det så bra och kan leva som jag vill medan mina kusiner i Iran, som jag lekte med som barn, lever i en fångenskap. De kan inte klä sig hur de vill, inte ta vilket jobb de vill. Nu, med demonstrationerna, är det första gången som jag är stolt över att vara iranier. De är så fantastiskt modiga!

Har du släktingar i Iran som deltar i demonstrationerna?

– Min morbror. Mamma har berättat att han struntar i hur det går för honom, det här måste bara ske. Mina kusiner är i min ålder och har barn, så de vågar inte. Det skulle jag inte heller göra. Många av de som demonstrerar är unga och har inga barn. De dör hellre än lever i förtrycket.

Under skrivprocessen fick Sara Mofasser Johansson diagnosen MS. I boken finns också temat med sjukvården, där hon länge skickas runt mellan olika läkare och närmast behandlas som ”inbillningssjuk”.

– Återigen det osynliga. På de som har MS och svårt att gå så syns det tydligt, men på mig syns det inte utanpå. Även nu, när jag går hos specialister på MS-mottagningen, är det svårt att få rätt hjälp. Jag blir snabbt hjärntrött och har värk i hela kroppen, men de menar att jag ändå ska arbeta heltid. Det gör att jag blir helt utmattad och inte har en fungerande vardag.

Det finns läkare, bland annat internationellt kända Gabor Maté, som menar att autoimmuna sjukdomar som MS kan kopplas till traumatiska, obearbetade upplevelser i barndomen. Vad tror du om det?

– Det verkar logiskt. Den ständiga pressen i att leva med en förälder som man är rädd för sätter sig i kroppen. Min kropp går fortfarande igång fysiskt bara av att höra pappas röst. Hjärtat börjar slå och jag blir torr i munnen. Jag har försökt jobba bort det under många år för att vi skulle kunna umgås, men eftersom min kropp inte klarar av det så går det inte. Till slut fick jag rådet av en terapeut att inte träffa honom, för det sitter så djupt.

Som vuxen bryter Sara med sin pappa, som nu fått läkarhjälp. I boken finns också ögonblick av sorg över pappan som försvann, en fin och nära bild från Iran där han stryker sin dotter över håret och ler.

– Det är synd att mamma så länge inte ville se att vi hade problem i familjen. Hade pappa fått hjälp tidigare hade vi kanske kunnat umgås idag, men han sitter fast i skuldbeläggande.

Sara Mofasser Johansson tror att hennes upplevelser inte är unika utan delas av många familjer som flytt sitt hemland.

– Barnen integreras snabbt i samhället och då uppstår det en klyfta mellan dem och föräldrarna. Barnen kanske lär sig språket supersnabbt, får kompisar och ett helt ”svenskt” liv, medan föräldrarna ligger långt efter. Mina föräldrar valde också att isolera sig från både svenskar och sina landsmän, så de blev väldigt ensamma. Mycket handlar om att vilja komma in i det nya.

Glappet innebär också ett ansvar för familjen med till exempel tolkande i kontakter med myndigheter. Sara berättar att hon fick svara på brev som ibland var jobbiga att ta in som barn. Kravbrev, till exempel.

– Det var svårt. Vi hade det svårt ekonomiskt och när jag skrev breven kände jag ju också föräldrarnas frustration.

Sara Mofasser Johansson hoppas att hennes bok kan vara till stöd för andra och skulle gärna prata om den på exempelvis skolor. Politiker borde också ta till sig av historien och de erfarenheter som finns om migration och integration, menar hon.

– Vi är ju jättemånga som har gjort det här redan, och det är fortfarande samma sak. Man får lära sig språket men inte vad det är att vara svensk. När min bror tog studenten var han den enda som inte hade en familj som väntade med plakat, för vi visste inte att det var så det gick till.