De senaste hundra åren har den muskulösa kvinnokroppen gjort en drastisk resa i offentligheten. Från att hånas och visas upp på cirkus som ”starka damen” har den blivit en självklarhet bland de tunga vikterna på gymmen. Ändå är vägen lång till jämställda villkor.
I boken ”Knäböj” undersöker journalisten och tyngdlyftaren Sara Martinsson historien om synen på kvinnors styrketräning - en normbrytande syssla som länge var både motarbetad och misstänkliggjord.
– Styrketräning skapades av män, för män. Kvinnor som över huvud taget var fysiskt aktiva utsattes länge för allt ifrån hån till osynliggörande och ifrågasättande av könstillhörighet, säger Sara Martinsson.
”Skör och inte kapabel”
Så sent som in på 1900-talet avråddes kvinnor från fysisk aktivitet. Motargumenten hittades i både sociala och medicinska rön om varför kvinnor inte borde träna, tankesätt som idag fortfarande finns kvar som subtila underströmmar.
– Ett tydligt exempel är att jag vid flera tillfällen mött män som sagt att mitt sätt att träna på är farligt. Det går tillbaka på en syn på kvinnan som skör och inte kapabel, säger Sara Martinsson.
Namnet ”Knäböj” är en referens till Sven Lindqvists ”Bänkpress” från 1988, ett portalverk för intellektuella lyftare. Dessutom kan Sara Martinssons titel läsas symboliskt: Kvinnor har rent bokstavligt gått från att behöva niga undergivet, till att ha friheten att få knäböja med tunga vikter.
Här finns fortfarande politisk potential, anser Sara Martinsson. Särskilt i utövandet av tyngdlyftning, som ställer höga krav på flera av kroppens förmågor.
– Om du växer upp som kvinna i vårt samhälle så lär du dig att kroppen i första hand är ett objekt. Det gör att du inte riktigt kopplar ihop de olika kroppsdelarna och får tillgång till hela din kropp. Vi begränsar oss själva från saker vi faktiskt är kapabla till, säger hon.
Mannens blick förstör
I tyngdlyftning måste kroppen tvärtom samarbeta som en enhet. I ett enda ryck behövs alla förmågorna: från hjärna till styrka, snabbhet och balans.
– För att lära dig det måste du i någon mån förkasta betydelsen av blicken utifrån. Där sker något väldigt kraftfullt, säger Sara Martinsson och refererar till rättviseteoretikern Iris Marion Young som i essän ”Att kasta tjejkast” beskrivit hur kvinnor blivit fysiskt handikappade av den manliga blicken. Genom tyngdlyftningen har Sara Martinsson hittat ett nytt förhållningssätt till kroppen.
– Tyngdlyftningen har inte inte löst alla mina problem med min självbild, men jag hittat ett slags fickor i tillvaron där blicken utifrån inte är prio ett. Istället ligger fokus på att lära mig att bli lite lite bättre på en rörelse. Det blir en paus från att förhålla mig hur omvärlden ser på mig, säger Sara Martinsson.
Du berättar om uppdelningen mellan kropp och hjärna, som är vanlig i intellektuella kretsar. Vad är problemet med denna syn?
– Om man tänker på sig själv som en hjärna som transporteras runt i en slags köttmaskin, då påverkar det också synen på köttmaskinen. Kroppen blir ett ting snarare än att den blir ”du”. Jag är övertygad om att kroppen är hela jag, inte bara tankarna i hjärnan.
Self-care-vågen är en miljardindustri som bygger på att vi ska vara missnöjda med oss själva och därför tukta våra kroppar. Är inte tyngdlyftning en del av denna kommersiella hälsohets?
– Jo, allting som utövas i de här träningsmiljöerna är ju det. Det är väldigt svårt att komma runt. Jag tror att det finns mycket arbete kvar att göra för att vi alla ska kunna använda våra kroppar på ett jämlikt sätt. Hälsa är en klassfråga generellt. När den ideella idrottsrörelsen försvagas blir det upp till var och en att ha råd att köpa ett gymkort och se till att ha tiden att använda det.
Men det finns positiva exempel: Friskis och Svettis, till exempel, en levande folkrörelse i det fina Folkhälsosverige som på många övriga områden krymper för varje dag.
