– Vi har egentligen två typer av klassamhällen. Ett är det vanliga, som vi brukar tala om. Men det finns också en sysselsättningshierarki. Jag gick från att vara vårdbiträde dagen till att bli författare. Jag blev inte rik på att ha skrivit en bok. Den stora förändringen var att jag plötsligt fick en röst i debatten, säger hon.
Vilsen och förvirrad
Likheterna mellan Sara Beischer och hennes huvudperson är många, men det ska inte tolkas som att boken är dokumentär.
– Det är verkligheten som kickar igång mig. Det är så mycket som händer som är så underbart, galet, bedrövligt och kul, att det är svårt att överträffa det. Men när jag sätter mig och skriver så blir det till fiktion, även om jag inte alltid döljer varifrån inspirationen kommer ifrån, säger hon.
Linjen mellan verklighet och fiktion korsas ibland i ”Jag ska egentligen inte prata om det här”, där Moa Bengtsson ramlar huvudstupa in i kulturvärlden, med författarframträdanden och besök på Bokmässan. Hon möter många kända personer, som Sara Beischer har valt att presentera under deras egna namn.
– De jag tar med är giganter som Jan Guillou. Jag har med dem för att jag tycker att de tillför berättelsen något, säger hon.
Det hon gestaltar i boken – där Moa Bengtsson gläds åt sin framgång samtidigt som är både vilsen och förvirrad över de sammanhang hon hamnar i – är skevheten i vem som får göra sin röst hörd.
Den vårdmiljö som Sara Beischer skildrar i böckerna om Moa Bengtsson är en som hon känner väl till, då hon har nio års erfarenhet arbetet som vårdbiträde. Men hon är samtidigt kluven till det faktum att hon fortfarande kan få i uppdrag att prata om vårdarbete.
– Jag gör det gärna eftersom jag tycker att det är viktigt. För att kunna förändra villkoren för dem som arbetar där måste vi göra det synligt vad arbetet handlar om. Men det känns samtidigt märkligt att det är jag som inte längre är kvar där kvar där, som ska föra deras talan, säger hon.
Arbetarhem med böcker
Moa Bengtsson är inte bara ung och oerfaren utan har dessutom en arbetarklassbakgrund som får henne att känna sig främmande i de nya miljöer hon hamnar i. När Sara Beischer själv befann sig i hetluften som ny författare var hon äldre än sin huvudperson och dessutom bättre skolad på flera sätt. Men hon upplevde också en del av de kulturkrockar som hennes huvudperson ställs inför.
– Till skillnad från Moa så kommer jag från ett politiskt hem. Jag fick med modersmjölken i mig att vi lever i ett klassamhälle, men det var inte förrän jag mötte den andra sidan som jag faktiskt upplevde vad klasskillnaden bestod i.
Sara Beischer växte upp i en hyresrätt i Varberg, med pappa som var kock på en förskola och mamma som var barnskötare. I hennes närmaste omvärld fanns många nationaliteter, människor som tillhörde arbetsklassen men där också de som levde med missbruk och social problematik.
”Mycket prat om politik”
Sara Beischers pappa var aktiv i KPMLR och kallade sig då kommunist.
– Det var mycket prat om politik och diskussioner om olika saker, säger hon.
Det hon kan värja sig emot är den bild många har av att arbetarklassen idag skulle vara ointresserad av bildning.
– Jag växte upp i ett hem som inte var rikt på pengar men där det fanns mycket böcker och en skrivmaskin stod på köksbordet. Det var där jag fick med mig intresset både för att läsa och att skriva, säger hon.
Sara Beischer är på väg in i ett nytt skrivprojekt. Men under hösten ägnar hon sig också åt två projekt. I det ena är hon ute på skolor för att hålla i workshops om skrivande. Det andra projekt hon är med i görs på initiativ av Kommunalarbetarförbundet, och handlar om hur det fackliga arbetet kan berikas genom läsning.
– Vi har tredagarskurser med anställda från olika arbetsplatser. Det är fantastiskt roligt. Det finns ett uppdämt behov av att prata om hur man kan sätta ord på upplevelser och hur litteraturen kan användas som verktyg, säger hon.
Sara Beischer om ...
... de verkliga personer som namnges i hennes roman har blivit tillfrågade om ifall de vill vara med?
– Nej, men jag tror faktiskt inte att de tar illa upp. Jag hade själv inte gjort det, även om jag nu inte är lika känd som de så det lär inte hända.
… arbetet som vårdbiträde?
– Jag älskar det och kan fantisera om att återvända. Det är nästan så att jag romantiserar de äldreboenden jag har jobbat på. Det som häller mig ifrån att återvända är de usla villkoren. Det är sanslöst att något sådant som delade turer fortfarande finns. Att man under de omständigheterna också ska behöva ha en dålig lön, är näst intill makabert.