Lusten att berätta måste komma först. Inte bara behovet att ge ut en bok. Den skrivande Stockholmaren Wanda Bendjellouls historia föddes när en känd snabbmatskedja lanserade en kampanj om hur toppenhärliga de är som arbetsgivare.
– Det såldes in som lumpen – karaktärsdanande. Jag blev provocerad. När jag var 18 år arbetade jag som hamburgervändare. Jo, absolut, det är låga trösklar in i arbetslivet. Men som första arbetsplats är det en oaptitlig introduktion. Jag var då i samma brytningspunkt som tjejen i ”Dalenglitter”. Den brytpunkten mellan olika världar ställer många frågor om klass på sin spets, säger Wanda Bendjelloul.
Vilka frågor då?
– Om kön, till exempel. I hamburgerbranschen går det att göra karriär snabbt och att vara ung kvinna med okvalificerade lika unga chefer gör en sårbar. För man har inget att jämföra med. Som tjej är du utsatt och kan bli utnyttjad av chefer och kunder, och hamnar i situationer du inte kan hantera. Jag har konkreta kroppsminnen av arbetsplatsen.
Du var 18 år då, du är 45 år nu. Det är ett liv däremellan. Hur kan du minnas det?
– Jag vet. Det är något med den åldern. Jag kommer ihåg hur det luktade, hur jag stank av flott oavbrutet. Det gick inte bort. Jag hade en konstant hinna av fett i ansiktet och under naglarna. Inget skrubbande hjälpte. Många läsare har sagt att de upplever samma sak.
Skulle du klara av det idag?
– Nej. Fysiskt skulle jag inte orka. Det är ett hårt arbete. Sedan är jag för gammal för att tolerera miljön. Med erfarenhet kommer krav.
Förklara vad ”Dalenglitter” betyder.
– Det är en nedsättande term för att förringa tjejer som uppfattas som för mycket, kitsch, vulgära. De som inte förstår sociala koder. Det måste inte vara Enskededalen, en Stockholmsförort, det kan vara vilket område som helst i närheten av en stad.
Jag trodde man sa ”Farstaglitter”.
– Det säger man också. Dalen, Farsta och Borås är prefix man kan byta ut mot den plats man kommer från. Det är utanförskap och längtan till innanförskap.
Hur beskriver du Enskededalen där huvudkaraktären bor?
– Jag växte upp där och det har präglat mig mycket. När man kommer till Sandsborgs tunnelbana är det en Bruce Springsteen-skarp linje, ”the other side of the tracks”. Till höger har du det fina villaområdet från 1920-talet. Där är priserna och demografin helt annorlunda än till vänster, där Dalen ligger. Det är en hård kontrast mellan inkomst och härkomst, en bra bild av klassförhållanden. Sådana platser finns i hela landet.
”Dalenglitter” fick strålande recensioner och beskrevs antingen som en klass-, arbets-, eller förortsskildring. Vad säger du?
– Främst klass. Det finns en dubbelhet i titeln. Den kan tyckas ytligt men i kombination med en roman om hårt arbete ville jag trycka på det sociala. Arbetarroman, visst, det är viktigt. Men i klass finns det sociala arbetet vid sidan av det fysiska. Att försöka förstå hierarkier, miljöer och koder som man inte har med sig hemifrån, det är enormt dränerande. Det är i sig slitsamt, minst lika mycket som det fysiska.
Får berättelsen ett lyckligt slut med en resa uppåt i samhället?
– Ska jag avslöja det? Det vill jag inte berätta!
