Eftersom jag tillbringade många år på universitetet under den tid när postmodernismen hade sipprat ner i seminarierummen har jag ofta låtit så där.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag var liksom inte med på en dagordning där ”kunskap” sattes inom citationstecken i uppsatser, eftersom ”alla individer betraktar och kategoriserar världen på ett individuellt plan” och det därför var omöjligt att nå något slags ”sanning”.
Nu har det där sättet att tänka förlorat terräng. Efter att Trump meddelade världen att hans installation som USA:s president hade varit den mest välbesökta någonsin, när bilderna från händelsen vittnade om något helt annat, kallade hans rådgivare Kellyanne Conway presidentens uppgifter för ”alternativa fakta”. Det var många som tyckte att det var ett dåligt alternativ. I offentligheten är det nu många som försvarar sanning och fakta och oroas av relativism.
Oändligt många fakta
Eftersom jag anser att fakta är oberoende av perspektiv, oberoende av makt och av identiteten hos den som påpekar ett visst faktum, borde jag välkomna denna nya sanningslidelse. Fakta är bara antingen sanna eller falska. Men det finns ändå ett problem med fakta: de är så många. De är faktiskt nästan oändligt många.
Säg att alla tusen miljoner fakta som finns om världen tillsammans bildar en boll. Vi kan påtala en del av dessa, men även om vi skulle tillbringa hela våra liv med att enbart föra fram olika faktapåståenden så skulle de ändå bara bli en liten skärva av hela bollen. Därför kan en människas alla påståenden vara sanna, utan att de för den sakens skull fångar sanningen. För sanningen är ju helheten; sanningen är totaliteten. Därför blir det problematiskt om de faktapåståenden som förs fram i offentligheten kommer från samma lilla skärva av helheten.
Godisbjörnar påverkar arbetsförhållanden
Jag lyssnade på ett avsnitt av podden Lilla drevet där Liv Strömquist lanserade ”Lilla drevets egen Latinamerika-bevakning”, i reaktion mot ett tidigare avsnitt där hennes kolleger hade ondgjort sig över den alltför omfattande rapporteringen från Latinamerika i svensk media. ”Ni tror att svenskar är överinformerade när svenskar i själva verket inte vet ett piss om den kontinenten och Sveriges egna kopplingar dit.” Strömquist berättade om hur underbetalda tonåringar arbetar med att skörda vax från karnaubapalmen i djungeln i Brasilien – i torka och extrema temperaturer 10–12 timmar om dagen, utan skyddsutrustning trots risker för skador när grenar och vassa palmblad faller ner. Varför gör de detta? För att Europas största godisproducent Haribo ska kunna använda vaxet till ytskiktet på sina godisbjörnar så att vi konsumenter ska slippa besväret med hopklibbat godis.
Hon berättade om fiskmjölsindustrin i Peru, som hotar havsbottnen, som på grund av miljögifter orsakar allergier och andningsproblem hos lokalbefolkningen och som riskerar att leda till utfiskning. ”Men vad har vi med det att göra?” frågade Strömquist. ”Vi som inte äter någon fisk från Peru, varför berättar ni inte om norsk lax i stället för det är ju det som svenskar äter till 90 procent.” Jo, för att det är från de peruanska industrierna som norska laxodlingar köper ungefär en tredjedel av sitt fiskmjöl. För varje kilo odlad lax krävs mellan två och fem kilo annan fisk. Så kan globalisering också se ut; du äter norsk lax – någon i Peru kan inte längre äta fisk.
En annan sanningsskärva
Om vi utgår från att rapporterna om vaxskördarna i Brasilien och fiskodlingarna i Peru var sanna, så kan vi konstatera att lika sant är att Haribo och norsk laxodling är framgångsrika verksamheter som bidrar till tillväxt och arbetstillfällen. Och här kommer en inte alltför djärv hypotes: om man läser enbart etablerad svensk media vet vi betydligt mindre om villkoren för brasilianska karnaubapalms-arbetare och peruanska kustbor än vi vet om vikten av framgångsrika företag och möjligheter till jobb. Det beror inte på att svensk media skulle censurera rapporter om, eller förneka existensen av, problemen med vaxutvinningen i Brasilien eller fiskmjölsindustrin i Peru. Det beror på att de tar sina fakta primärt från en annan sanningsskärva av hela bollen. Vi kan kalla den skärvan för den borgerliga världsbilden. Det är den värld där globalisering självklart hälsas som någonting gott som bara bakåtsträvare kan vara emot; den värld där tillväxt, jobbskapande och börsuppgångar alltid rapporteras om som goda nyheter.
För den som är socialist har detta alltid varit just en världsbild, ett perspektiv, faktapåståenden som mycket väl kan vara sanna men som är så begränsade att de ändå inte tillsammans bildar en sanning. Kanske ett slags filterbubbla? För den som är borgerlig har det bara varit ”världen som den är”.
Jag är lika upprörd över ”fake news” och att lögner kallas ”alternativa fakta” som borgerliga ledarskribenter är. Men jag har aldrig trott att det bara är ”världen” vi får se speglad i deras media. Det är en liten skärva av världen. Att försöka vidga kunskapen om världen genom att ta reda på fakta även från andra skärvor är lika viktigt som det alltid har varit. Så jag hoppas att även borgare lyckas skilja på å ena sidan ”alternativa fakta” som en eufemism för lögn och å andra sidan alternativa medier, alternativa skärvor – ja, helt enkelt alternativ till det som har räknats som sanningen: den borgerliga tryckta papperstidningen. Att världen blir större är inte något hot mot sanningen.
