Idag släpps skivan Handen i fickan fast jag bryr mig, som utspelar sig i huvudstaden där allt händer, där alla är. Inklusive Veronica Maggio. Neonet lyser fortfarande starkt, kön är fortfarande lång utanför nattklubbarna, men något är förändrat. I Hela huset, där Håkan Hellström bidrar, sitter jaget på ett piano och är bakis. Maggios avsikt var att skriva en lyckolåt. Hon misslyckades. Istället handlar den om förgänglighet. De korta, välsignade ögonblick som kan kallas för lycka. Problemet med sådana stunder, åtminstone för den som är lagd mer åt att glaset är halvtomt, är att de kommer ta slut.
– Jag ville skriva en Wuthering Heights-låt. Om att jag skulle vara med mitt band, i en stuga långt ut i skogen. Jag ville se om den perfekta lyckan gick att beskriva. Men det gjorde den inte, eftersom budskapet blir att efter solsken kommer regn, ungefär.
Veronica Maggio tar lunchpaus från repandet. Ännu dröjer det länge innan publiken får hoppa upp och ner på festivalscenerna, som under fullträffen 2011 på Peace & Love. Repen handlar mest om att slipa fram rätt sound till framföranden i exempelvis Skavlan. Hon poängterar att skivans duett är den första hon någonsin spelat in, eftersom de tenderar att bli krystade.
– Först var det inte ens meningen att det skulle bli en duett. Sen sa någon att texten var väldigt fin, den kändes lite Håkan. Men jag vågade inte ringa, så jag fick hans mail. Han svarade otroligt snabbt och efter det gick hela låten väldigt fort att spela in.
Så nära lyckan man kommer
Refrängen överraskar av en specifik anledning. Istället för att sjunga att allt är bra nu, så heter det att allt är för bra nu.
– Det är det fina med lycka, att det är skört. När livet är som allra bäst så skär det någonstans i hjärtat, när jag tänker att det inte kommer vara för evigt. Och ibland vet man inte ens att man är lycklig förrän efteråt. Då borde det i och för sig vara som bäst. Det är så nära man kommer.
Vi talar om Frances Ha, som är aktuell på bio. Filmen tematiserar ungdomens slut, hur det inträffar utan att märkas. Maggio erkänner att hon tänker mycket på det.
– Förgänglighet i största allmänhet är lika med ångest. Jag styr ju inte över det själv. Plötsligt är man bara där och tänker: ”Okej…”
Ett synsätt som präglar skivan. I viss mån följer det också popmusikens kronologi: Efter en röjig succé (Satan I Gatan) blir det mörkare. Men helt och hållet har inte svärtan tagit över. Det går fortfarande att dansa till Veronica Maggio.
– Vissa låtar är mörka, men det skulle vara total panik om hela skivan var en enda sörja av ångest och inåtresa. Sån är jag inte som person. Det skulle faktiskt kännas helt främmande. Kontrasterna däremot, det är dem man vill åt.
Tillvaron – ett projekt
Hon har en konstnärs sätt att se på tillvaron – som ett projekt i ständigt skapande. Varje ögonblick är potentiellt material. Det ger upphov till personliga texter som många identifierar sig med, men också en stundtals utmattande livsstil.
– Jag är ju dålig på relationer tydligen, säger hon och ler.
Mest syftar hon på den mediala beskrivningen, där fokus ofta ligger på spruckna förhållanden.
– Något dåligt händer ju alltid förr eller senare, men de gånger när allt är så himla bra kan jag undra vad fan jag ska skriva om. Sen är jag ganska nostalgisk och tänker tillbaka mycket, så även om det inte skulle hända en enda sak från och med nu så skulle jag kunna besöka min ungdom och hitta små ställen jag inte skrivit om, och landa där. Det behövs ett så litet avsnitt ur ens liv. Ofta sägs det ju att folk har typ tre teman i sitt liv som bara upprepas. Så är det säkert för mig med, men jag aktar mig för att dissekera vad jag gör.
Nuförtiden ser hon sitt arbete mer som just ett arbete. Rockromantiken har till viss del fått hamna i skymundan och ersatts med disciplin. Hjärnan blir mer kreativ när den tvingas till arbete, har hon upptäckt. Förr fick inspirationen komma när den kom, och tog aldrig avbrott.
– Man går in i det och anstränger sig så mycket att det lätt blir störande för omgivningen, säger Maggio.
Hon bär solglasögon. Ännu klänger sig sommaren fast vid uteserveringarna.
– Det kan bli lite av en mani. Att jag måste läsa klart något, och det finns så mycket att vara delaktig i och hålla koll på. Till slut tar det upp väldigt mycket av ens tankeverksamhet och jag kan ha svårt att släppa det. Det skapar något som gör att folk kan känna sig utestängda. Det i sin tur leder till att man går ännu mer upp i det.
Ett svar på min fråga ifall konstnären måste vara olycklig för att göra bra konst, och svaret blir alltså: Ibland. Men oftast inte.
Jack Hildén
