– Det är ett tillintetgörande av den betydelse som föräldern haft. Mordet i romanen är en litterär handling men också ett konkret avståndstagande från en människa som man kanske älskar men inte kan ha nära sig, säger hon när vi ”ses” över Skype, hon med benen i kors i sin säng hemma i villan i Bergen.

– De håller på att renovera i huset så det här är enda platsen jag kan vara på.

Jag är framåtlutad över skrivbordet, vill suga i mig allt hon har att säga eftersom hennes bok om en mamma som inte går att ha är bland det starkaste jag läst på länge. I en genre som blivit allt vanligare, uppgörelserna med mödrarna, ofta skrivna av döttrar, sticker Sandra Lillebøs roman ut som sällsynt vacker och vass, uppriktigt, rå och poetisk på samma gång. Hur kunde hon skriva så?

– Det handlar om en tillgång till språket som man bara får genom kärleken. Genom erfarenheten av att bli älskad, eller att tro att man kan bli det, som gör att man kan börja lita på sina egna erfarenheter, på sina egna tankar och på sitt eget språk.

Du behövde känna dig älskad som vuxen för att hitta språket som du kunde ompröva din barndom med?

– Ja, exakt så. Det känns otroligt banalt att sitta här i ett tomt rum och säga det, men det är helt avgörande. Det är livräddande.

Och hon är en som behövde räddas. I sin roman skriver Sandra Lillebø om barnen som inte är älskade av sina mödrar, hur det är det värsta som kan hända en människa enligt utvecklingspsykologerna. Hon skriver:

”De moderlösa barnen har fumliga händer och frånvarande ansikten, kroppar som växer i underliga former och väcker andras ­förvåning och förakt. De har munnar och blickar som vänder sig inåt. De försöker dölja allt, även när de ser på andra i trots.”

Kan du bli arg på att du fick en sådan start?

– Ja! Jag är väldigt, väldigt arg. Framför allt blir jag otroligt arg när människor tar saker för givna som inte är självklara. Som att ha en välfungerande familj. Folk som är blinda för sina egna privilegier.

Ärvda vanföreställningar

Barndomen med mamman som med största sannolikhet är schizofren, innebar att hon alltid behövde vara på tå. Vara den vuxna, leva i rädsla och osäkerhet kring vad som är sant och vad som är falskt.

Varje barn är helt och hållet utlämnad till sin närmaste förälders bild av världen, det är hen som ger barnet ett språk.

– Man är prisgiven till det som ens föräldrar berättar om världen. Om föräldern säger att väggen är vit, så är den vit. När man har en förälder som är psykiskt sjuk, blir barnet också psykiskt sjuk på så sätt att det måste gå med i den skeva verklighetsuppfattning som man har tillsammans med sin förälder. Men man kommer till en punkt då man måste välja om man ska fortsätta tro på det föräldern säger eller om man inte ska det.

Sandra Lillebø valde att inte. Några full­ständigt avgörande sammanbrott ligger bakom det beslutet. Massor av terapi. Liksom den kärlek som hon fått – av vänner, av en älskad man, till sina barn.

– Det finns något livräddande i förhållandet till mina egna barn. Barn som har sjuka föräldrar försöker alltid att göra sin föräldrar friska och vara den vuxna i relationen som gör allt rätt, utan att det har någon verkan. Så det är helt magiskt för mig att kunna ge omsorg till mina egna barn och se att den verkar. Att de blir glada och sunda och friska, säger Sandra Lillebø.

Men det allra mest avgörande var att hon bröt med sin mamma, som fortfarande lever. Då kunde hon äntligen ”tala till punkt utan att bli avbruten hela tiden”.

– Det har inte varit terapeutiskt för mig utan det har varit ett kreativt arbete. Men vad som varit väldigt terapeutiskt är att ta sig den friheten – både att skriva det som är sant och att kunna ljuga.

Kritiken: Lämnar ut mamman

”Sakernas tillstånd” är ett litterärt ältande, eller rotande, bland minnesskärvor och nutidsspår, inåt mot det som gör ondast och ut i den pågående omvärlden. På så sätt liknar den Vigdis Hjorths omtalade familjeuppgörelse ”Arv och miljö”. Den geggar hämningslöst och själv­medvetet på samma sätt. Men Sandra Lillebø har valt att vara öppen med att boken handlar om henne själv.

Hon ville inte hamna i det absurda grävande i ”sanningen” bakom boken som norsk kvällspress ägnade sig åt efter Hjorths bok. Att vara mer direkt var ett sätt att skydda familjen. Men hon har fått en del kritik för att hon lämnar ut sin mamma.

– Jag tror att man som författare, även om man fiktionaliserar, ska förstå att man inte bara förvaltar sin egen historia utan att den också är sammantvinnad med andras historier. ­Författare har lite väl lätt att avfärda den belastning som det kan vara för andra människor att bli omskrivna i en roman.

Sandra Lillebøs roman är också stramare och mer koncentrerad än ”Arv och miljö”. Det märks att hon i grunden är poet, det är glasklart och rytmiskt skrivet. Att det blev litteratur och inte en självbiografisk kaskad av bekännelse, var väldigt viktigt för Sandra Lillebø.

– Som skrivande måste man ta språket på allvar och ta läsaren på allvar. Jag vill ha ett språk som är ganska rent. Jag vill inte kasta bort läsarens tid med en massa utläggningar som inte betyder något. Det viktiga ska med men allt annat ska bort, bara det nödvändiga ska vara kvar.

Så skriver hon fram det absolut nödvändiga i att barnet måste få skapa sin egen värld, även om det sker på bekostnad av mamma:

”Om hon inte är död kommer det här att ta livet av henne. Jag skriver för att döda, eller jag skriver för en död. Och om det är det valet står mellan, är det enkelt: Jag väljer att skriva för en död.” 

Sandra Lillebø om…

… synen på psykisk sjukdom:

”Man vill gärna ha succéhistorier om psykiskt lidande: så kämpade jag mig ur min depression! Så överlevde jag en svår barndom! Men väldigt många överlever inte. Det är inte historier som vi vill höra så mycket om. Det är jobbigt och det är inte så spännande. De som är sjuka har ofta svåra liv, präglade av fattigdom och utanförskap, behandlingsmöjligheterna är väldigt dåliga och patienterna har väldigt dåliga prognoser för att bli friska. Många börjar missbruka.”

… tabut i att kvinnor skriver om sina mödrar:

”Det är väldigt påfallande att nu när det i Norge kom många böcker om mödrar och döttrar så omskrivs det ofta som alltför privat. Men litteraturhistorien är full av ­fadersmord, det handlar nästan inte om något annat. Att man plötsligt tycker att det blir för privat och intimt och inte riktig litteratur för att det är kvinnor som ­skriver det är ju väldigt typiskt. Det handlar om den centrala rollen som moders­myten har i vår kultur.”