Något är ruttet i Sverige. Det är titeln på den antologi som redaktörerna Christoph Fielder och Maria Sveland släppte strax före valet i september.
Boken består av brevväxling mellan ett antal olika kända debattörer och aktivister, där de diskuterar fritt om sina tankar och visioner med varandra.
Två av de medverkande är författaren Kawa Zolfagary som skriver krönikor i Dagens ETC och journalisten och ledarskribenten Kajsa Ekis Ekman vars korrespondens inleder boken. Den 17 november kommer de till Stora Teatern i Göteborg för att föra sin diskussion vidare genom ett samtal inför publik.
– Samtalet vi har i brevväxlingen handlar bland annat om vad man ska enas om och vad man ska lägga åt sidan för att en rörelse ska kunna ta sig framåt. På vilken nivå kan man lägga en debatt innan den bli hämmande? Och hur gör man för att få alla att känna att de är en del av rörelsen? Lite av det kommer vi att prata om, berättar Kawa Zolfagary.
Ni verkar vara ganska överens i brevväxlingen, kommer det att bli någon diskussion?
– Det tror jag. När vi skrev så ville jag inte skapa någon konflikt bara för konfliktens skull, även om det kan vara intressant ibland. Men jag tror att det kommer att bli ett ganska levande samtal för vi har ganska olika erfarenheter och olika syn på hur mycket man ska tjafsa om detaljer. Kajsa är mer de breda penseldragen medan jag kan snöa in mig på detaljer. Jag tror att vi har lite olika syn på hur man ska arbeta. Så nog blir det ett samtal, det tror jag.
Finns det något ämne som du vill fokusera extra på?
– Nej, det är nog mer generellt. Vi är överens om att saker måste hända men sedan har vi olika vägar dit. Jag skulle vilja höra från henne vad vi kan sätta upp för mål som är nåbara, som inte bara är utopiska samhällsbilder. För både Kajsa och jag är av den bilden att dagens samhälle måste förändras rätt så radikalt. Men våra delmål och vårt slutmål skiljer nog sig rätt mycket och jag är nyfiken på vad hon ser framför sig, säger Zolfagary.
I samband med föreställning
Samtalet kommer att ske direkt efter föreställningen ”Natten den 28 februari” som handlar om hur mordet på Olof Palme påverkade Sverige och tanken är att diskussionen även ska beröra den tiden.
– Jag tänker att det hänger ihop. Det som hände då påverkar oss än i dag, både mordet på Palme och den förändringen som svensk politik genomgick då. Så ja, det kommer nog att dyka upp men jag tror att vi kommer att ha olika infallsvinklar på det, säger Zolfagary och avslöjar att han sällan förbereder sig för sådana här uppträdanden.
– Jag förbereder mig väldigt sällan på någonting. Jag brukar vara lite yr och förvirrad och det är väldigt mycket spontana tankar och åsikter. Sedan har vi ju gjort det här ett par gånger redan så man blir ju van, i början behövde jag nog förbereda mig en hel del men nu går det rätt så bra utan.
Vad gör du annars då, skriver på ny bok?
– Ja, och den här har jag verkligen tagit tid på mig att skriva. Min första bok var ju mer en dassbok än en riktig bok men nu lägger jag verkligen ner min kropp och själ. Det är en självbiografisk bok som handlar om hur det är att vara flykting i 90-talets Sverige. Jag brukar jämföra den med Jonas Gardells ”En komikers uppväxt”, fast
i stället för en homosexuell komiker så är det jag. Det blir lite skildringar av att komma från Kurdistan, hamna i Eskilstuna och växa upp med Ny Demokrati och allt var det innebar och sedan några paralleller till dagens samhälle.
