Vid en mindre scen i ett närliggande hus hörs också repetitioner, men de som repar här har inte hållit på med musik lika länge. De är elever på Sprintgymnasiet, ett gymnasium för nyanlända ungdomar, och har under de senaste veckorna deltagit i projektet Musik som mötesplats.

Satsningen drivs av Popkollo med målet att tillgängliggöra fritidsaktiviteter för nyanlända tjejer och transpersoner. Under åtta tisdagar har de repeterat, skrivit låtar och umgåtts i Fryshusets lokaler i Skärholmen med handledare som också har erfarenhet av migration och av att vara ny i Sverige.

”Behövde chansen”

Tjejerna som är med har kommit till Sverige det senaste året och kommer från så vitt skilda platser som Eritrea, Syrien, Filippinerna och Kazakstan. Rent språkligt har det varit lite av en utmaning, berättar Noora Alsabek, en av musikhandledarna.

– Mest har vi försökt prata svenska, men alla har väldigt olika bakgrunder, så det gäller att kommunicera på olika sätt – ibland tar vi också till arabiska och engelska. Men vi har också fått hålla kontakt i väldigt olika kanaler, säger hon.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Slutresultatet är någonting Noora Alsabek är nöjd med, och hon berättar att hon gärna fortsätter jobba som musikhandledare.

– De här tjejerna behövde verkligen chansen att släppa ut energi och det är otroligt många av dem som frågar om det finns fler aktiviteter, kanske under sommaren, som de kan delta i.

Bakom Musik som mötesplats ligger en tanke om att sprida antirasism i praktiken, att stärka unga nyanlända, ge dem en chans att vara del av ett sammanhang och ge röst till personer som vanligtvis inte syns inom musikbranschen, eller Popkollo heller för den delen.

– Ett av de största målen är att vara ett tillgänglighetsprojekt. Tanken är att samhället måste ändra på sig för att vara tillgängliga för personer som har erfarenhet av migration. Vi måste bygga bort exkluderande strukturer för att nyanlända tjejer och transpersoner ska få tillgång till ett rikt liv på fritiden och ha tillgång till sammanhang och trygga rum.

Smått försenat och efter noggranna repetitioner är det dags att släppa in publiken. Ungefär 30 personer, en blandning av vänner, lärare, klasskamrater från Sprintgymnasiet och en av tjejernas gode man sitter i publiken när det är dags att presentera det de har gjort under de senaste veckorna. Andra har kommit och gått, men i dag är de åtta stycken som, med lite hjälp från några handledare, uppträder med helt egenskriven och egenkomponerad musik. Det första bandet på scen kallar sig Rymden och sjunger på svenska om livet på jorden och längtan efter fred. Det andra, som vanligtvis är mer eller mindre överens om att de heter Venus, kallar sig i dag Wen Ni efter deras trummis som inte kunde komma. Låten handlar om vänskap, saknad och godis. Efter uppträdandet får alla diplom och energinivåerna är höga.

– Tjejer kan göra allting de vill utan killar, det gäller bara att vi känner att vi kan. Vi kan bygga upp samhället själva, bara vi har självförtroendet, säger Maya Joy, 18, som spelar bas för Venus och kom till Sverige från Syrien för ett halvår sedan.

Har det här varit ett bra sätt att bygga upp sådant självförtroende?

– Ja! I dag kom mina lärare och min gode man hit för att stötta mig, jag kan inte beskriva hur mycket det betyder. Dessutom har jag fått en chans att bygga på mitt intresse för gitarrer, jag hade aldrig hört talas om en basgitarr tidigare och nu tycker jag jättemycket om dem.

Jay Eah Abines, 18, från Filippinerna, har just spelat gitarr på scen och berättar att hon har kommit över sin scenskräck.

– Det har varit fantastiskt att träffa den här gruppen och att få spela utan killar – då är det lättare att visa sina känslor i musiken. I dag var jag lite nervös och rädd att jag inte skulle veta vad jag gjorde, men när jag väl hade börjat kände jag bara att ”det här klarar jag”.

Tamari Jichoshvili har alltid tyckt om att sjunga, och just det har hon gjort på scen i dag. Hon är 17 år och kommer från Georgien.

– Vanligtvis när jag sjunger är jag ganska blyg, men i dag var jag väldigt lugn. Och jag var bra. Låten vi uppträdde med är bara en liten låt, men det är vår låt och jag är väldigt stolt över den.

Vad har ni lärt er under de här åtta veckorna?

– Musik! Och att känna sig för själv och tro på att det blir bra, säger Maya Joy.

– Att jobba ihop, säger sångaren Sabine Boucheche, som är 18 och kom till Sverige från Tunisien för mindre än ett år sedan.

Förutom ökat självförtroende säger alla tjejerna att Musik som mötesplats har gjort att de känner sig mer hemma i Stockholm och Sverige.

– Ja, verkligen. Men det är stort med självförtroendet – när du har konsert är det du som är stjärnan, då är du säker på att du kan göra vad som helst, säger Nyulifar Careras, 18-årig sångare från Kazakstan.