Hyllad genreförfattare
”Nickelpojkarna” är Colson Whiteheads nionde bok. I Sverige finns bara en bok av honom översatt sedan tidigare, men i USA är han en av de ledande litterära rösterna. Whitehead debuterade med en makalöst bra science fiction-roman 1999 – ”The Intuitionist” – som handlade om ett Amerika som byggde allt högre hus. I detta märkligt lika, men samtidigt olika, USA var hissinspektör det finaste jobbet man kunde ha och olika ”elevator-schools” dominerade den offentliga debatten. Berättelsen var givetvis en komisk allegori över ett samhälle besatt av klassresor.
Efter det skrev Whitehead ytterligare ett par romaner med science fiction-inslag och en riktigt ruggig undergångsskildring fram till sitt stora genombrott med ”Den underjordiska järnvägen”. I den uppfann han en ny stil, inspirerad av Cormac McCarthys episka anti-westerns. Boken var en slaveriskildring som utgick från en metafor som abolitioniströrelsen använde, om den hemliga flyktvägen för förrymda slavar. Whitehead gjorde liknelsen till en verklig järnväg och med en djävulsk intensitet i språket gestaltade han hur en ung kvinna flydde från ett sällsynt brutalt bomullsplantage. USA är som bekant ett land där en genreförfattare kan uppnå kulturell status – till skillnad från Sverige – och boken belönades med Pulitzerpriset.
Slumpmässig grymhet
Även ”Nickelpojkarna” har blivit en litterär succé. Här är dock framgångsformeln något annorlunda från tidigare böcker. Om Whiteheads grej varit att ta en detalj från verkliga världen och skruva till den, så utgår den nya romanen från en riktig skola i Florida, som han visserligen bytt namn på, men samtidigt använt äkta vittnesmål och forensiska rapporter från. Boken handlar som sagt om Elwood, en fattig svart pojke som inspirerats av Medborgarrättsrörelsens idéer. Det är 1960-tal och Jim Crow-lagarna håller på att avskaffas och skolor desegregeras.
På grund av ett ödesdigert misstag hamnar Elwood på Nickelakademin som man skulle kunna likna vid en amerikansk motsvarighet till Solbacka i Jan Guillous ”Ondskan”. En dag blir han överfallen och utan att saken utreds släpas han till ”Vita huset” av skolans rektor. Därefter piskas han med en läderrem fäst i en fläkt tills han svimmar. Trots denna slumpmässiga grymhet föreställer sig Elwood att han ska ta sig ut genom att vara bäst i klassen och uppföra sig. Något som hans vän Turner bara skakar på huvudet åt – han smider planer på att fly.
Övermaktens likgiltighet
Det som är så djävulskt med Nickelakademin är egentligen inte rasismen. Visserligen är skolan segregerad, hälften av lärarna bränner kors på helgerna och ordet ”nigger” slungas likt slagträn mot eleverna. Inte heller är den löjligt anständiga Elwood den allra mest utsatta på grund av sin hudfärg. Visst piskas han i Vita huset vid flera tillfällen, men han blir inte skinnflådd av hästpiskan på skolans baksida. Det som Whitehead istället gestaltar – precis som i ”Den underjordiska järnvägen” – är övermaktens likgiltighet.
Vi föreställer oss ofta att institutionell grymhet är planlagd av onda ränksmidare, att det bakom varje tortyrkammare finns en Wannseekonferens. I den verkliga världen handlar det dock påfallande ofta om en brist på planering, om korruption och samhällelig likgiltighet inför de inspärrade.
Överraskande budskap
Whitehead jämför vid flera tillfällen Nickelakademin vid en ”lidandemaskin”, som ”opererar utan mänsklig agens”. Detta skapar en märklig litterär effekt i boken. Den är skriven som en spänningsroman på en effektiv prosa (skickligt fångad av Nicklas Nilsson). Men egentligen saknar den både skurkar och hjältar, det vill säga spänningsromanens grundelement.
Världen utanför skapar ett brutalt mikrokosmos i skolan och både barnen och lärarna blir pjäser som flyttas fram och tillbaka av blinda spelare, för att sedan skickas ut och förråa samhället ytterligare. Det är få författare förunnat att kunna framföra en så djupgående samhällskritik genom genren.
Detta vänds dock upp och ner i bokens oväntade slut, som inte ska avslöjas här. Men så mycket kan sägas att varken Turner eller Elwood – som symboliserar medborgarrättsrörelsens revolutionära och reformistiska sida – visar sig vara de man tror. Detta finurliga slut gör inte bara boken värdig en maffig Hollywoodproduktion utan också att ett annat budskap framträder.
Whiteheads samhällsskildringar har emellanåt anklagats för så kallad ”Afro-pessimism” – en filosofi som går ut på att förtrycket mot svarta ändrar form, men är konstant i grunden. Men i ”Nickelpojkarna” visar han att det tegel som bränns i Nickelakademin kan bändas loss från samhällets inre.
