Den amerikanske regissören och manusförfattaren Kenneth Lonergans tillhör knappast den hollywoodska skara som någonsin skulle låta kommersiella intressen slinka före egna konstnärliga visioner. Hans föregående film, den kritikerrosade Margaret, fick premiär hela sex år efter inspelningen efter en rad infekterade turer i klipprummet, en stämning från en av producenterna och ett personligt utlägg av Kenneth Lonergan på en miljon dollar för att kunna komplettera redigeringen efter eget huvud.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
När Kenneth Lonergan nu gör filmisk comeback med familjedramat Manchester by the sea är det med ett lika egensinnigt handlag som någonsin. För övrigt så kan publiken tacka en av Kenneth Lonergans vänner, skådespelaren Matt Damon, för filmens existens – det var nämligen han som betalade den då arbetslöse filmskaparen för att skriva manuset för att sedan föreslå att Kenneth Lonergan själv skulle regissera det.
Och tur är väl det – Manchester by the sea är ett finstämt vibrerande drama som inte liknar något annat på biograferna just nu. Här får den Bostonbaserade fastighetsskötaren Lee (Casey Affleck) plötsligt ett ovälkommet ansvar på sina axlar, när hans sjuklige bror Joe går bort i hjärtsvikt och ansvaret för dennes tonårsson Patrick hamnar på Lee, som nu tvingas flytta tillbaka till den sockersöta lilla hamnstad han kommer från. Den som väntar sig en puttenuttig historia fylld med tårdränkta möten får leta på annat håll – den pysande känslotryckkokaren Lee är tvärtom en farbror som vare sig kan hantera brorsonens sorg eller sin nya roll som förmyndare på ett särskilt bra sätt. Stundtals känns han rentav autistisk i sina reaktioner på det inträffade, ett beteende som delvis får sin förklaring längre in i handlingen.
Den föräldralöse Patrick låter å sin sida vardagslivet med kompisar, två deltidsflickvänner och ett skrälligt garageband gå sin gilla gång, och håller synbart hellre Lee på avstånd än gråter ut. Samtidigt ska allt det praktiska arrangeras – begravningen av Patricks pappa på den antika lilla kyrkogården där förbudet mot grävskopor inte tillåter kroppen att komma i jorden förrän till våren, underhållet av Joes slitna men högt älskade båt och inte minst frågan om Patricks framtid och boende.
Fint skildras också relationen mellan Lee och den före detta frun Randi, brilliant spelad av Michelle Williams, där sporadiska tillbakablickar tecknar ett vacklande familjeliv med alkoholen i fokus. Det är inte svårt att dra paralleller till den såriga kärleksberättelsen i Blue valentine, där Michelle Williams rollkaraktär på samma sätt kämpade för familje-livet med en charmigt obekymrad slarver till partner.
Att Kenneth Lonergan, som utöver regin även skrivit manus till filmer som gangsterkomedin Analysera mera, är uppfostrad av två psykoanalytiker känns inte särskilt förvånande – Manchester by the sea fokuserar liksom regissörens tidigare filmer på vad som sägs mellan raderna. Vardagen dominerar i såväl scenerier som handling, och castingen av den lite "slätstrukne" birollsinnehavaren Casey Affleck i rollen som Lee känns helt rätt i sammanhanget jämfört med att ta in något mer känt ansikte. Bitvis för det långsamma berättandet tankarna till det lugna och vardagliga tempot i filmer som Richard Linklaters Boyhood, där dramatiken inte är något som klistras på näsan utan får utvecklas i egen takt, och där inte varje enskild händelse nödvändigtvis måste ha en handlingsbärande mening utan helt enkelt vara livet som pågår.
Manchester by the sea lämnar åskådaren med en känsla av att ha bevittnat något helt vanligt och samtidigt otroligt betydelsefullt – dessutom med en stunds välbehövlig själslig vila på köpet.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
