Samtidigt pratas det inte fullt lika ofta om hur ofrivillig barnlöshet i sin tur kan belasta samhällsekonomin i form av depressioner, sjukskrivningar och utmattningssyndrom, eller om hur din bostadsort de facto avgör hur länge du har rätt till statligt finansierad fertilitetsbehandling i Sverige.
Det franska dramat ”I trygga händer” skildrar en av möjligheterna för barnlösa att ändå få ett barn, nämligen genom inhemsk adoption. Och det görs inte bara med ett benhårt barnperspektiv utan också ur en unikt fransk synvinkel – i Frankrike har nämligen alla kvinnor möjlighet att helt anonymt kunna komma till ett sjukhus, föda sitt barn och lämna bort det för adoption. Att låta en mor vara anonym inte bara i adoptionshandlingarna utan även i alla medicinska journaler vilar på en nära åttio år gammal lag, ursprungligen tänkt att minska dåtidens höga antal barnamord, och förfarandet har trots kritik genom åren försvarats av både feministiska organisationer och den katolska kyrkan.
Här får vi följa nyfödde Theo vars biologiska mamma lämnat bort honom för adoption enligt ovanstående sätt, den halvt utbrände fosterhemspappan Jean som får en nytändning när ett spädbarn landar i hans lurviga armar, och Alice som velat adoptera ett barn i åtta års tid. Men bara för att det handlar om en ”billig” inhemsk adoption – en internationell kan kosta ofantliga summor – betyder det knappast att vägen till ett barn är lättare.
För som en av filmens adoptionshandläggare frankt säger är hennes roll ”inte att hitta ett barn till lidande föräldrar, utan att hitta bästa möjliga föräldrar till lidande barn”. Några av filmens starkaste scener vittnar om det omätbart sårbara att som adoptivaspirant ha hela sitt liv under skärskådning, som när samma handläggare väljer att inte rekommendera ett par för adoption för att det ”inte räcker med bara kärlek”. Eller när den nyseparerade Alice tvingas inse att skilsmässan hon just gått igenom gör att hon måste vänta med en ny adoptionsansökan.
Men Alice når sitt mål till sist, vilken också filmens inledande scen vittnar om, varefter vi får följa med på resan dit med ett och annat tidshopp. Men det hade varit ännu intressantare att få ta del av mer av hennes liv och hur barnlösheten faktiskt påverkat henne, än bara en kort kommentar om att Alice väljer att inte träffa sin gravida svägerska.
Fint är att ett föräldralöst spädbarn här får tas hand av en man, med tanke på att Frankrike ger nyblivna pappor rätt till futtiga elva betalda lediga dagar i samband med ett barns födelse. När Theo, som för övrigt är lugnare än den lugnaste filbunken filmen igenom och mest ligger i sin babysitter, börjar uppvisa anknytningsproblem får Jean finslipa sina föräldrakunskaper ytterligare, och går snart runt med bärselen som vilken stockholmspappa som helst. Den engagerade adoptionshandläggaren Karine och hennes rättframma samtal med den bebis hon är satt att vaka över är en annan av filmens sevärda gnistor.
Men även om ”I trygga händer” berör ett viktigt ämne, och även filmen på ett realistiskt sätt berättar om en adoptionsprocess och dess svåra avväganden, så räcker inte det när karaktärerna skildras alltför ytligt och berättelsen hattar lite hit och dit. Vad händer exempelvis mellan Karine och Jean, vem är egentligen Alice och hur påverkas livet av att år efter år sakna ett barn som aldrig kommer? Sådana saker får vi aldrig riktigt reda på i filmen, som verkar ha lämnat redigeringen en smula för tidigt. Och den ibland lite väl sakliga tonen gör att filmen bitvis känns lite som en undervisningsfilm för socialarbetare. Med detta sagt bjuder ”I trygga händer” ändå på gedigna rollprestationer, som om de bara fått lite mer luft under vingarna hade kunnat få filmen att flyga ännu högre.
