Eldstaden sprakar i det kalla och fuktiga ödehuset, byggt i sten, på den skotska ön Jura. Det är augusti 1994. Utanför regnar det. En miljon pund – ungefär 12,3 miljoner svenska kronor – i sedlar ligger redo i en portfölj, varje sedel prydd med den brittiska drottningens porträtt.
En drottning. Fyra drottningar. En hel bunt drottningar. Alla slukas de av flammorna. Aska virvlar runt i luften. Bill Drummond och Jimmy Cauty matar elden med fler sedlar.
En drottning hamnar liksom vid sidan av elden och stirrar på en som för att säga: vad håller ni på med?
”The fuckers burned the lot” skriver John Higgs i boken ”The KLF: Chaos, magic and the band who burned a million pounds” om duon The KLF.
De var ett av det tidiga nittiotalets största band och eldade upp sin intjänade förmögenhet. Händelsen filmades, och tas upp i den nya dokumentären ”Who Killed The KLF?”, tillsammans med den serie föreläsningar bandet anordnade efteråt för att själva komma till insikt med vad fan de hade gjort. Får man göra så? Var det promotion? Var det fejk?
Utlopp för konsumtionskritik
Drummond och Cauty hade redan I slutet av åttiotalet haft en singel som toppade den brittiska listan under bandnamnet The Timelords, något de utforskade i boken ”The Manual (How to have a number one the easy way)” som kom ut 1988. Sommaren det året beskrivs ofta i Storbritannien som ”the second summer of love” – när acid house-rörelsen hade sin storhetstid. Det soundet kan vi använda, tänkte de, och med nybildade The KLF nådde de enorma internationella framgångar med sin hiphopinfluerade stadium-rave.
Med pengarna som de tjänade som The KLF, speciellt från albumet ”The white room” från 1991 med singlar som ”What time is love” och ”3 a.m Eternal”, kunde de äntligen få utlopp för sina situationistiska konsumtionskritiska idéer genom att bränna en miljon pund i ett öde båthus 1994. Ett ”spektakel” som skulle avmaskera den kapitalistiska degraderingen av mänskligt värde. Och vad passar bättre än att elda upp pengar som genererats av låtar som klättrat högt upp på topplistan, som de komponerat utifrån en manual som de själva skrivit?
Dokumentären ”Who killed the KLF” visar på svårigheten att kulturellt kategorisera fenomen som The KLF. Är de musiker först och främst, eller konstnärer? Eller bara idioter?
Ville fylla scenen med elefanter
De hade gjort makaber sorti från musikindustrin redan två år tidigare, på 1992 års Brit Awards. De skulle egentligen ha uppträtt året innan, men de fick inte igenom sitt krav på att fylla scenen med elefanter som de skulle såga av benen på med en motorsåg (benen skulle representera musikindustrin).
The KLF:s hat mot industrin var inte slentrianmässigt, förklarar John Higgs i sin biografi, utan riktades lika mycket mot vad bandet själva hade blivit. Det var ett resultat av lång erfarenhet inom branschen – att alltid kämpa i motvind, bli älskad när något går bra och att aldrig få något stöd när något går dåligt. Det hade format deras liv och de kände sig korrupta. 1987 hade de, under namnet JAMs, samplat ”Dancing Queen” av ABBA – som inte gav sitt tillstånd för användandet av låten. Då åkte de till Sverige för att prata med Björn och Benny om saken, men det slutade med att de brände de kvarvarande vinylskivorna på en åker utanför Stockholm.
På det här årets Brit Awards ville de egentligen offra ett får på scen – en symbolisk handling där fårets död skulle fungera som ett offer till Gud för stammens synder. I stället bjöd de in ett extremmetal-band för att göra ”versioner” av deras låtar – och avslutade numret med att själva, med en cigarr i mungipan, komma in på scen med ett maskingevär och spreja publiken med lösa skott.
Betydelsefull handling
Om det är något The KLF förknippas med i dag är det säkerligen just provocerande anarkistiska happenings maskerade som teoretiska diskussioner. Att de valde just 1994 att bränna pengarna menar John Higgs är betydelsefullt – det var peaken för vad författaren Douglas Copeland kallade för generation X, året då dess nihilistiska frontperson Kurt Cubain tog sitt liv och en ny era av musikindustrin började med supergrupper som Backstreet Boys och Spice Girls.
Hoppet om en provokativ populärkultur brann upp den där augustinatten 1994. Men Malcolm McLarens, en annan situationist, citat om att du som artist ska agera som ”an insult to your useless generation” hoppas jag fortfarande inspirerar en kommande.
