Det är naket, rått, sårbart.

– Det har alltid varit en självklar del av mig i allt jag skapar att vara just sårbar, det skapar en nerv och en ärlighet som jag gillar, förklarar Saga Becker.

Ärligheten som kommer med sårbarheten, gör henne modigare i sitt skrivande, konstaterar hon.

– Jag vet att det var det som krävdes för att den här texten skulle bli till. Jag har ju använt mig av mina egna erfarenheter, gamla texter och dagboksinlägg och jag ville använda autofiktionen som verktyg och jag tror att den här fiktionaliseringen av verkligheten gjorde att murarna föll och jag kunde vara ärligare mot texten än om jag skulle skriva en självbiografi.

Nej, någon självbiografi är inte boken. Ändå bär huvudpersonen samma namn som författaren själv.

– Saga i boken ligger väldigt nära mig och framför allt mitt yngre jag, någon som jag själv varit i både sökandet efter en plats som är stor nog att få finnas till i men också i självhatet och det destruktiva fysiska våldet som Saga lever i. Jag ville utforska och problematisera komplexiteten det innebär att vara människa och jag ville samtidigt och experimentera med språket och formen och blanda lyrik och prosa och skapa en egen värld genom Sagas röst.  

Våld ger närhet…

Boken har blivit hyllad. Till exempel skriver Maria Ramnehill i GP om gestaltningen av transererfarenheten: ”Erfarenheter som sällan skildrats så här ingående och sårbart”. Alice Kassius Eggers, skriver i Aftonbladet att hon i boken hittar ett ”poetiskt guld”.

Gestaltningen gör det omöjligt att inte förstå roman-Sagas destruktivitet. Flera formuleringar i boken är fruktansvärt starka: ”Att bli tagen med våld ger också närhet.” Eller: ”Jag vill att någon är våldsam mot mig. Jag vill känna något, om det så är smärta.”

Här finns en underliggande diskussion om den fria sexuella viljan – hur fri är den, egentligen?

– Det är någonting som jag verkligen har tänkt på när jag skrivit men också i samtal med vänner och andra personer i feministiska sammanhang. Det är så himla komplext med kroppen, sexualiteten och lusten och nyfikenheten det innebär att vara människa. Allt är så sammanlänkat med historia, samtiden och kulturen vi lever i.

Något definitivt svar på frågan tror inte Saga Becker att det finns.

– Jag vet inte hur fria vi är om jag ska vara ärlig. Vi lever i ett patriarkat, vi lever i en global värld idag där kapitalismen styr och påverkar oss. Vi matas ständigt av ouppnåeliga bilder och mål genom sociala medier. Jag tror att vi som individer har tappat bort nyfikenheten inför att blicka inåt och låta fantasierna tala när vi hela tiden matas av saker utifrån, vilket är farligt.   

Det väcker frågan om hur hårt samhället är för transpersoner i dag. Har de senaste åren av öppenhet och kamp lett till förändring?

– Det är andra förutsättningar för transpersoner än övriga befolkningen när det kommer till arbetsmarknaden, livsvillkor, förutsättningar, dejting, samliv och så vidare. Det är inte enkelt och det visar all forskning och alla mätningar. Jag tror absolut att det sker en förändring i samhället när det kommer till synlighet, öppenhet och förebilder att spegla sig i. Samtidigt ser vi att våldet mot transpersoner inte minskar. Rädslan för att bli utsatt för hat hot och våld begränsar fortfarande den enskilde individen så pass mycket. Men jag ser hoppfullt på framtiden. Jag vet och känner av hur mycket jag personligen har förändrat de senaste åren genom att vara den jag är och att jag lever mitt liv på mina egna villor. Det inspirerar och räddar liv och det får mig att aldrig ge upp.   

Väntar inte på att bli inbjuden

Saga Becker slog igenom när hon som första transkvinna belönades med en Guldbagge för sin roll som Ellie i ”Nånting måste gå sönder”. Sedan dess har hon arbetat med eget filmskapande, skrivit en barnbok tillsammans med Malin Nilsson och en erotisk novell till antologin ”Feministisk erotik”. Hela tiden med fokus på att skildra transpersoners liv och villkor.

Den feministiska rörelsen har under den här tiden gått från avståndstagande till inkluderande av transpersoner – i stora drag.

Så hur inkluderad känner sig Saga Becker i en feministisk rörelse av i dag?

– Jag skulle säga att jag känner mig inkluderad, eller jag tar del av den feministiska rörelsen och är aktiv själv. Jag väntar inte på att bli inbjuden… Jag har ju mina hjärte­frågor som jag jobbar med: transfrågor, psykisk ohälsa och suicid-prevention.

Hon menar att en självvald inkludering är möjligt eftersom det handlar om att röra sig i olika rum, i olika delar av en rörelse.

– Jag jobbar med min aktivism med de erfarenheterna och kunskaperna som jag har. Det är bara rörelsers förluster om de exkluderar värdefulla erfarenheter tänker jag. Vi behöver inkluderande intersektionella samtal och analyser för att det överhuvudtaget ska kunna kallas feminism. För att skapa en helhet, en sanning så behöver alla perspektiv komma med, Det går inte att lägga ett pussel och man inte har alla pusselbitar. Jag undrar när samhället vi lever i ska lära sig det av historien.

Vi får egentligen aldrig veta hur det går för bokens Saga: Blir hon fri från droger, blir hon sedd, accepterad, till och med lycklig… Får vi veta mer om det i nästa bok?

– Det kommer inte en uppföljare till ”Våra tungor smakar våld” som det ser ut nu. Sagas och Vincents historia är berättad känner jag. Men man vet aldrig… För tillfället håller jag på med två nya romanprojekt och en monolog så jag har fullt upp med nya historier som skapas i mitt huvud som jag ser fram emot att dela med världen. Jag kommer alltid att skriva och skapa saker som rör identitet, sexualitet och psykisk hälsa.

Saga Becker om…

…vad hon som författare inspireras av:

– Jag inspireras av människor och konstnärer som vågar vara sårbara och vågar skriva rakt och ärligt och rått. Det har gett mig ett mod att också våga och bara göra.  

…hur självkänslan påverkas av transfobin i omgivningen:

– Jag tänker att det gör en hel del med den egna självbilden. Det gör ont, det gör ont som fan. Många av mina relationer i verkliga livet har tagit slut just på grund av rädsla och omgivning. Vi lever i ett samhälle där vi har så starka normer och strukturer som påverkar oss alla mer än vad vi vågar erkänna även för oss själva.

…vad som behöver förändras:

– Människors attityder är det svåra att ändra på och det som tar längst tid. Framför allt när vi hur länge som helst har matats med nidbilder och felinformation inom film, konst och kultur att transpersoner är skämt, psyksjuka och inte har samma värde som alla andra. Det gör både saker med den egna självbilden och med omgivningens blick. 

…framtiden:

– Det är upp till samhället att avgöra hur det går för transpersoner i Sverige och globalt. Det handlar om attityder, inkludering och mänskliga rättigheter. Antingen är man för allas lika värde eller så är man det inte, det finns ingen gråzon när det kommer till det.