De få tillfällen i mitt liv jag har jobbat på kontor har de alltid funnits där med sitt glada humör, sina märkligt intima ”tjena gubben!” och ringklockan de slår i vid framgång: säljkillarna. Alltid trevliga, men intresserade av en på ett sätt som sällan känns särskilt genuint (de sällsynta gånger det upplevs som äkta vet man att man har att göra med riktigt duktig säljkille).
En sak säljkillarna älskar att prata om är säljkillar från förr; legendarerna som sålde likt ingen sålt innan dem, exempel som visar att vi har att göra med ett nobelt yrke med gamla anor. Vid lunch med en säljkille händer det ofta att man tvingas lyssna på anekdoter om Ingvar Kamprad, Dale Carnegie, Jordan Belfort och såklart, säljkillarnas säljkille (åtminstone i en svensk kontext): Jan Stenbeck.
Mannen som med sitt visionära tänk och sin spektakulära förmåga att övertyga människor (samt – men det nämner sällan säljkillarna – sin ärvda förmögenhet) lyckades förändra Sverige i grunden. Som sa att tekniken alltid trumfar politiken och gav oss såväl betal-tv som mobiltelefoni; som kunde avhyvla en underhuggare likt ingen annan och levde på en diet bestående av smör, gammeldansk, rysk kaviar och champagne.
Det är nästan så att man tyckt lite synd om säljkillarna över att det inte funnits någon film eller tv-serie som skildrat detta levnadsöde (Per Anderssons bok ”Stenbeck. En biografi över en framgångsrik affärsman” finns förvisso, men 496 sidor är nog mer än man kan kräva av ett gäng vars lektyr annars enbart består av avsnittsbeskrivningarna till Framgångspodden).
Nu har det dock blivit ändring på det. Det är SVT som satsar stort på en fem avsnitt lång serie om affärsmannen. Den är baserad på Anderssons bok och har serieveteranen Alex Haridi (”Äkta människor”, ”Blå ögon”) som huvudförfattare. Säljkillarna kommer inte att bli besvikna, och knappast någon annan heller.
”Stenbeck” är en typ av tv-serie som vi för femton år sedan bara kunde drömma om i Sverige. Manuset är rappt; skådespelarna pratar som människor pratar i verkliga livet (och alltså inte som på en teaterscen); scenografi och rekvisita ser ut att ha gått loss på en summa som till och med huvudpersonen skulle häpna över.
Sedan strömningsjättarnas intåg på den svenska tv-marknaden har det allt oftare börjat se ut så här. Det är egentligen bara språket som skiljer den här produktionen – eller exempelvis höstens Netflix-succé ”Helikopterrånet” – från amerikanska prestigeserier.
En bra utveckling på vissa plan. Svenska serier har blivit betydligt mer underhållande och har gjort sig av med en del av den stolpighet och det låga tempo som förut var legio inom genren. På ett sätt lite tråkigt, eftersom amerikaniseringen också gjort att en serie som ”Stenbeck” är mycket mer strömlinjeformad nu än om den hade kommit 2007 och skrivits av Peter Birro.
Det finns helt enkelt inte längre någon plats för kantighet eller kreativa chansningar när en historia ska berättas för miljonpublik. Och tyvärr är inte detta den enda begränsningen Haridi har att jobba runt.
Dikten överträffar alltid verkligheten, och klipper man banden dem emellan slipper man dessutom förhålla sig till risken att bli stämd för förtal
Den andra är att ”Stenbeck” handlar om en person som dog för bara lite drygt 20 år sedan, som fortfarande har ett stort antal nära familjemedlemmar i livet och som man därför inte kan säga vad som helst om.
Seriens Jan Stenbeck har en infekterad rättstvist med sina systrar och får vredesutbrott på sina anställda, men går sällan över det oförlåtligas gräns i sitt beteende.
Nu säger jag absolut inte att verklighetens Jan Stenbeck gjorde det, jag har ingen aning! Han kanske var världens schysstaste kille, men det spelar ingen roll: karaktären blir sämre av att det finns en förlaga man måste förhålla sig någorlunda biografiskt till.
Det finns en anledning till att ”Citizen Kane” har Charles Foster Kane och inte William Randolph Hearst som huvudkaraktär; till att ”Succession” handlar om familjen Roy och inte familjen Murdoch. Dikten överträffar alltid verkligheten, och klipper man banden dem emellan slipper man dessutom förhålla sig till risken att bli stämd för förtal.
Med det sagt har man roligt när man ser ”Stenbeck”. Norrmannen Jakob Oftebro gör ett mästerligt jobb i huvudrollen. Tittar man på gamla klipp på affärsmannen blir det tydligt att skådespelaren har lagt ner mycket tid på att kopiera allt från kroppsspråk till dialekt och sättet förlagan rör sin mun när han pratar.
En fin skildring av hur Sverige gick från industrisamhälle (familjen Stenbeck ägde ett stålverk som Jan lade ner så fort han fick chansen) till tjänsteland får vi också. Det är inte bara matorgier och släktfejder, lite kött på benen finns det.
”Stenbeck” är i slutändan ett fint stycke underhållning som inte helt saknar djup. Om någon kommer att minnas den om tio år är en annan fråga. Kanske säljkillarna!
