Såsig gammal skåpmat

Ett lik har hittats i träskmarkerna i North Carolina. Den lealösa kroppen ligger i när­heten av ett rostigt utsiktstorn och det finns inga direkta bevis på vad som kan tänkas skett. Inga fingeravtryck eller vittnen. Kan mannen ha blivit puttad? Möjligt självmord? Ingen vet, alla höftar. Det enda man kan säga med säkerhet är att Kya Clark (Daisy Edgar-Jones), träskflickan bland byborna, befann sig i närheten dagen då liket hittades. Hon har haft en tidigare relation med döingen och det räcker tydligen för att bli huvudmisstänkt.

Upplägget filmen kör på saknar driv och är såsigt värre. Det klipps med slö sax mellan rättegången, som är drama­turgiskt död i och med att bevisföringen är i klenaste laget, och Kyas uppväxt ute i våtmarkerna. Själva rättegången är skrattretande och främste clown är den stroppige åklagaren, som kommer med det ena långsökta argumentet efter det andra. Han menar att Kya, som vid dödsfallet befann sig på annan ort, i praktiken skulle ha kunnat hoppat på nattbussen hem, mördat sin förra snubbe och sen raskt som satan hunnit på bussen tillbaka. Utan att bli sedd. Akta dig så att du inte snubblar på clownskorna på väg tillbaka till bänken, herr åklagare.

Kyas uppväxt är, förutom de exotiska våtmarkerna, gammal skåpmat. Farsan är en våldsam alkis och hennes första förälskelse lever inte upp till de höga förhoppningarna. Man har sett det förut och med betydligt mer övertygelse.

Det som håller mig vaken är rättegångens inneboende dramatik. Hur korkad argumentation åklagaren än för sig med och hur få bevisen än må vara, så är jag ändå förvånansvärt nyfiken på domslutet. Det är också det enda som håller ”Där kräftorna sjunger” flytande.