Inte kunde en yngre man begära en 24 år äldre kvinna?
I ålderfascismens tidsålder är kärleksrelationer mellan unga män och äldre kvinnor ett tabu få överskrider utan att bli förlöjligade. Men det finns undantag. Annie Ernaux, som fick Nobelpriset förra året, är nu aktuell med ”Den unge mannen” som kom ut förra året i Frankrike. I denna 40-sidiga bok, briljant översatt av Maria Björkman, berättar Ernaux om en passionerad relation hon hade på 90-talet med en 30 år yngre man, då hon var 54 år gammal.
Det är en utsökt liten bok som sjuder av erotiskt vemod, knivskarpa arbetarklassreflektioner och detaljstyrda skildringar av älskogens ödesdigra efterspel. Ernaux sätter den egna njutningen framför både den unge älskaren och samhällets förväntningar på dem, för ingen annan njutning överträffar njutningen i att skriva en bok.
Ernaux har alltid sett skrivandet som ett sätt att hämnas sin klass
I centrum står klassfrågan. Den unge älskaren är fattig och för sig med fattiga vanor: småäter i mataffärer, spelar på tipset, men också mindre belevade vanor som att lägga fingrarna över glasets mun när han inte vill ha mer vin eller torka sig om munnen med en brödbit. ”Tillsammans med min man, förr i världen, kände jag mig som en flicka av folket, tillsammans med honom var jag en kvinna från övre medelklassen”, skriver hon med sin majestätiskt klarvakna Ernaux-stil.
Men Ernauxs uppenbara rörelsefrihet mellan klasserna skapar i förhållande till den unge mannens instängdhet i den egna klassen, en minst sagt asymmetrisk relation. Hon brukar betala resor och allehanda saker till honom, för att köpa sig tid, som han annars hade lagt på småjobb.
Kvinnor har älskat yngre män i alla tider
Ligger den kvinnliga frigörelsen här i kopiera männen? Ja och nej. Kvinnor har älskat yngre män i alla tider. En av de mest briljanta av dem var ju Colette som skapade rabalder i Frankrikes fin de siècle milieu med sin Cheri. Inte mycket har hänt sen dess. Ernaux har alltid sett skrivandet som ett sätt att hämnas sin klass. Men vari ligger hämnden i detta fall? Inte i att provocera borgerligheten, utan i överskridandet av det hon anser vara orättvist, nämligen att ingen lyfter på ögonbrynen när en äldre man sitter på en restaurang med en betydligt yngre kvinna, som inte ser ut att vara hans dotter, men att det i omvända fallet, blir skandalöst, ja rentav betraktad som en form av incest.
När Ernaux skildrar hur hon och hennes yngre älskare ligger på madrassen, medan bilarnas strålkastarljus sveper över sovrumsväggarna genom de gardinlösa fönstren, kommer jag att tänka på Duras Älskaren, kultromanen om den fattiga, 15-åriga författarinnans relation till den äldre överklasskinesen, som Duras mor glatt uppmuntrade för att kunna få lite mer bröd på bordet.
Även de ligger på svettiga, strålkastarupplysta rum, inslingrade i klasskillnader och fördomar, men Ernaux verkar ständigt drömma sig till en plats bortom ålder och klass. Det är som om hon aldrig stigit av sängen, skriver hon, som om sängen rest till olika platser och tider, och med olika män som inte går att skilja från varandra. Kärleksakten beskrivs som en palimpsest, vars text skrapats och tvättats bort för att ersättas med en ny text som inte upphör att omskriva sig själv.
Det är som om hon vill fördriva honom, på samma sätt som hon hade fördrivit embryot mer än trettio år tidigare
Vad händer om man applicerar Bourdieus teorier om den intellektuelles förmåga att undkomma social determinism, på denna svindlande skildring av kärlekens upphävande av tid och rum? Jo, att Ernaux kulturella och ekonomiska kapital ger henne ett övertag över den unge mannen – vilket i mångt och mycket tycks följa en sexualiserad herre-slav logik som aldrig inverteras. Denna makt utövas in i det sista, för att nå sin kulmen, då Ernaux väljer att släppa relationen, eftersom hon kommit till en punkt i sitt skrivande, och i sitt liv, då hon vill skriva om en abort som hade ägt rum, innan älskaren var född. Det är som om hon vill fördriva honom, på samma sätt som hon hade fördrivit embryot mer än trettio år tidigare. Hon skriver: ”Jag arbetade oavbrutet på min skildring, och genom en beslutsam distanseringsstrategi på brytningen. På några veckor när sammanföll den med bokens slut. Det var höst, det tjugonde seklets sista. Jag upptäckte att jag var lycklig över att ensam och fri gå in i det tredje årtusendet ”.
Alla som kommer i en självbiografisk författares väg, offras på litteraturens altare
Ernauxs bok framstår slutligen inte bara som en vemodig reflektion över det som försvinner om det inte framskrivs, bara upplevs, en bekännelseskrift om den högst manipulativa viljan att älska med någon, bara för att ha något att skriva om, utan också som en akt av maktfullkomlighet. Viljan att ”hämnas den egna rasen” förefaller sekundär, för alla som kommer i en självbiografisk författares väg, offras på litteraturens altare.
Ernauxs skrivande är slutligen en hämnd mot allt och alla, även sig själv, eftersom hon är så ärlig med sina intentioner. En skoningslös men formidabel krigsmaskin mot vår tids förljugenheter.
