Hon har en poäng. 

Författaryrket är på många sätt ett yrke för de rika. Det krävs ett visst mått av ekonomisk nonchalans för att skriva, en nonchalans som blir betydligt enklare att anamma om man kan luta sig mot gamla pengar. 

Som många skribenter innan mig redan uppmärksammat och beklagat sig över leder det till att en viss typ av namn, hudfärger, och berättelser dominerar bokutgivningen. 

Som tur är har det de senaste åren dykt upp nya metoder för att krossa denna klassbarriär. Det är åtminstone så de så kallade hybridförlagen själva presenterar sin verksamhet och sitt intåg på den svenska litteraturmarknaden.

Ekström & Garay, som startade 2018, är ett av flera hybridförlag som de senaste decennierna etablerat sig på den svenska litteraturmarknaden. Andra exempel är HOI förlag som grundades 2010 och Lava Förlag som startade 2014. Själva beskriver de sig ofta som kvalitetsförlag som bidrar till en demokratisering av författaryrket.

Kritiska röster, exempelvis Författarförbundet, ser snarare hybridförlagen som marknadsstyrda företag som skor sig på människors författardrömmar. Förbundet har länge varnat för avtal där författaren själv finansierar sin utgivning, framför allt eftersom man riskerar att drabbas av en stor ekonomisk förlust om boken inte säljer (vilket de flesta böcker inte gör).

Men också för att hybridförlag, till skillnad från traditionella bokförlag, gör merparten av sin vinst på författarens betalning istället för på bokens försäljning. Det här leder, enligt författarförbundet, till att hybridförlagen ofta pressar kostnaderna för bokproduktionen vilket i sin tur kan påverka kvaliteten på allt från formgivning till redaktörshjälp.

Verksamheter som kapitaliserar på det faktum att många drömmer om att skriva finns även utanför förlagsvärlden – i det ökade utbudet av privata skrivkurser och i alla de lektörstjänster som går att köpa sig till. Att dessa betaltjänster dykt upp just nu går i linje med klassisk marknadslogik. De har vuxit fram parallellt med en allt mer utbredd och folklig längtan efter att skriva en bok, något som blev extra tydligt under pandemin.

När fler vill bli författare utvecklas också fler sätt att bli det på. I klassisk nyliberal anda har dessa trender också förstärkts av en idé om att alla kan bli författare bara de anstränger sig tillräckligt mycket, eller investerar tillräckligt mycket pengar i sitt författarskap. 

Att ge ut en bok på ett hybridförlag är inte billigt. Ofta rör det sig om sexsiffriga belopp. Samtidigt framställer hybridförlagen sig själva som demokratiska och mer öppna än de traditionella förlagen, något som kan tyckas motsägelsefullt. Men Paul Nilsson, förlagschef på Ekström & Garay, säger att hybridförlagen fortfarande är bättre än alternativet. 

På er hemsida skriver ni att ni vill att fler ska ha möjlighet att nå ut med sin berättelse. Är det inte motsägelsefullt med tanke på att de som ger ut sina böcker hos er ofta måste betala ganska stora summor? 

– Det skrivs betydligt mer intressant litteratur än den som ges ut av traditionella förlag. Utan författarens möjlighet att själv investera i sin bok skulle den troligen inte komma ut på bokmarknaden alls. Visst kostar det en del att få sin bok utgiven och visst exkluderas de som inte har möjlighet att göra denna investering, men ännu fler skulle nog stå utanför annars. Det ska också sägas att vi oftast kan erbjuda en betydligt högre royalty än vad som är brukligt och en del författare föredrar detta upplägg.

Bortsett från att grundpremissen för Ekström & Garays existens alltså ifrågasätts av fackliga experter har koncernen bakom hybridförlaget vid ett flertal tillfällen kritiserats för sina olika innovativa satsningar. 

2021 lanserade de ”recensionsportalen”, en plattform där författare kunde betala 6950 kronor för att få sina böcker recenserade. ”Varken författare eller kritiker kan förvänta sig komma ut som vinnare på andra sidan av det här sorgliga haveriet”, skrev Jack Hildén i Aftonbladet. 

”En helt parallell kultursfär med parollen ”Because you’re worth it” håller på att bli till”, skrev Sanna Samuelsson i GP. Kort därefter lades satsningen ned, något Melker Garay (verkställande direktör på Ekström & Garay) själv kommenterade i Sydsvenskan: ”De som påstår sig företräda författare menar att vår tjänst måste motarbetas då den riskerade att underminera kritikernas skrå. Vi är inte helt övertygade om det men väljer att lägga ner tjänsten då kritiken har blivit inte bara onyanserad och rent av elak utan visar också på hur farligt det är att utmana recensionsmonopolet i Sverige”.

Det konspiratoriska i ett uttryck som ”recensionsmonopol” går inte att bortse ifrån, samtidigt som ambitionen med tjänsten: att uppmärksamma boktitlar som det inte skrivits om i traditionella medier, säkert skulle fylla en viktig funktion för många författare som nu försvinner i bruset. 

Ekström & Garay anordnar också en novelltävling varje år. Enligt deras egen utsago är det Sveriges största tävling och de tre bästa bidragen vinner 35 000, 10 000 och 5000 kronor. Utöver det får ytterligare sju utvalda novellförfattare medverka i en antologi som ges ut av hybridförlaget. 

Konceptet, som vid första anblick låter bjussigt och som en väg in i branschen för den med skrivambitioner, har vissa brister om man granskar det närmare. Dels för att det kostar 550 kronor att medverka. Men också för att prissummorna är satta innan skatt och att resterande bidrag i antologin inte får någon ersättning alls. Enligt Paul Nilsson är det 532 personer som medverkat i årets upplaga av tävlingen vilket betyder att Ekström & Garay fått in drygt 290 000 kronor från deltagarna. Trots den höga summan menar han att vinsten är marginell. 

– Vi tar en ganska stor ekonomisk risk med den här tävlingen och tidigare år har det gått ungefär plus minus noll. Våra kostnader består av projektledning, administration, marknadsföring, prissummor, juryarvoden, redaktionellt arbete och formgivning.

På vilket sätt tar ni en stor risk? 

– Vi investerar i arbetstid, marknadsföring och bokproduktion, dessutom har vi en ovanligt stor prissumma för en tävling som är frivillig att delta i. Om deltagarantalet är lågt riskerar vi att göra förlust i förhållande till våra kostnader.

Du säger att kostnaderna går till juryarvoden. Samtidigt har flera jurymedlemmar sagt till tidningen ”Författaren” att de inte mottagit någon ersättning? 

– Vi arvoderar externa representanter i juryn. ”Författaren” hade tillfrågat en av våra samarbetsparter och de arvoderas naturligtvis inte. Det är en del av deras insats i själva samarbetet. I år har vi två författare som arvoderas.

Som så mycket annat som paketeras i ett ”du är din lyckas smed-narrativ” är idén om att alla kan bli framgångsrika författare bara de anstränger sig tillräckligt mycket felaktig. Det finns metoder för att demokratisera författaryrket och överbrygga de klasskillnader som präglar hela kultursektorn. Att hybridförlag uppmuntrar desperata människor att betala hundra tusen för att få sina dagböcker i print är inte en sådan metod. 

Vill vi ha fler bra författare måste vi ha fler bra skribenter och där är den största utmaningen att lösa orättvisorna inom svensk skola. De reformer som den sittande regeringen just nu genomför, där folkhögskolor och studieförbund nedmonteras och fria museientréer slopas, kommer inte heller bidra till att fler får möjlighet att, för att använda Ekström & Garays nobla uttryck, ”nå ut med sin berättelse”.