Om du är en av dem kan du trösta dig med att du i alla fall inte är lika pessimistisk som ekonomen och tidigare grekiska finansministern Yannis Varoufakis. Hans tes i boken ”Techno feudalism: what killed capitalism”är att kapitalismen kommer tyna bort och ersättas av något värre – eller rentav att det redan hänt.

En av de nyheter som ledde fram Varoufakis till sin teori var när krissiffror för den brittiska ekonomin släpptes under pandemin – och det visade sig att aktiemarknaden gick upp istället för ned. Spekulanterna antog nämligen (helt korrekt) att Bank of England inte skulle ha något annat val än att pumpa ut mer centralbankspengar. Det verkade som om förmodat grundläggande ekonomiska samband i kapitalismen ställts på huvudet. Precis som när de framväxande nätjättarna under åratal såg sitt aktievärde explodera utan att de presterade någon vinst.

Det han kallar ”technofeudalism” exploaterar inte längre bara underbetalda arbetare, även om den gör det också, effektivare än någonsin, som uber-förare och lagerarbetare på Amazon med en robotröst i hörlurarna.”Molnägare” som Facebook (”cloudalists”, den här boken introducerar en hel lista med nyord) har lyckats övertyga miljarder människor runtom i världen att producera värde åt dem gratis, på sin fritid, eller i varje fall tid när vi uppfattar oss vara fria. Vi fyller deras sidor med innehåll och tränar deras algoritmer.

Till och med den autonoma individ som de ekonomiska teorierna alltid utgår från har upplösts i de sociala nätverken

Amazon ser på ytan ut som en fri marknadsplats hämtad ur de ekonomiska läroböckerna, men i själva verket har företaget total kontroll över vilka köpare och säljare som kommer att hitta varandra. Det har bättre information om vilka produkter som fungerar än tillverkarna själva, och kan därför kopiera framgångsrecept och sedan gömma originalprodukten i sökresultaten. Amazon har underordnat de traditionella kapitalisterna och tillförsäkrat sig en garanterad ”molnränta”.

Till och med den autonoma individ som de ekonomiska teorierna alltid utgår från har upplösts i de sociala nätverken. Vi känner oss smarta när vi skrattar åt Alexas klumpiga försök att imitera en människa, men ser inte burken för vad den verkligen är – ett extremt sofistikerat system för att analysera och manipulera oss, som vi själva hjälper till att träna.

Här behövs en reservation som Varoufakis hoppar över – påståenden om algoritmernas makt över medvetandet som låter skrämmande för allmänheten, är samtidigt precis vad företagen själva vill hävda inför annonsörer och investerare, och måste granskas kritiskt. Men inte avfärdas.

De enda som var intresserade av faktiska investeringar var de nya molnkapitalisterna

Många, många debattörer över hela det politiska spektrat kritiserar de sociala nätverken. Färre intresserar sig idag för den ekonomiska underbyggnaden och de finansiella flödena bortom skärmarnas färggranna värld. Men ingen har hittills lika övertygande som Varoufakis knutit samman analysen av det ena med det andra.

Det ursprungliga decentraliserade, kaotiska, till stor del användarstyrda Internet började belägras av storföretagen under 00-talets andra halva, men det som verkligen tippade vågskålen, menar han, var de massiva bankräddningarna och stimulanspaketen under finanskrisen. De släppte loss triljoner av nyskapade pengar som flöt runt på finansmarknaderna, samtidigt som den egentliga, produktiva ekonomin förblev anemisk. De enda som var intresserade av faktiska investeringar var de nya molnkapitalisterna. De kunde med Wall streets välsignelse absorbera massiva inledande förluster och bygga upp sina imperier.

Nog är exempelvis rivaliteten mellan Netflix, Amazon Prime och Disney+ fortfarande kapitalistisk konkurrens snarare än ett feodalt krig?

Varoufakis har tidigare experimenterat med formen för att komma bort från en sorts falsk entydighet som politiska debattböcker lätt kan falla in i. I ”Talking to my daughter about the economy” gjorde han just det, medan ”Another now” var en science fiction-historia om en alternativ tidslinje, och samtidigt en dialog mellan tre fiktiva personer med skilda politiska perspektiv.

I ”Technofeudalism” riktar han sig istället till sin nyss avlidne far, ingenjör och klassisk socialist, som främst får ge röst åt författarens kvarhängande tvivel mot den egna tankekonstruktionen. Liksom faderns röst i boken har flera kritiker, som Henry Snow i The Jacobin och Daniel Mathisen i Dagens arena, ifrågasatt om det verkligen är rimligt att tala om det framväxande ekonomisk-sociala systemet som något annat än en form av kapitalism. Nog är exempelvis rivaliteten mellan Netflix, Amazon Prime och Disney+ fortfarande kapitalistisk konkurrens snarare än ett feodalt krig?

Själv tror jag Varoufakis åtminstone undermedvetet inser att en av de största utmaningarna idag är att kämpa mot apati och ”kapitalistisk realism” – den bedövande upplevelsen av att det rådande systemet är den enda möjliga. En teori om en modern, högteknologisk feodalism skakar helt enkelt om mer i debatten och väcker fler tankar.

Det är visserligen en eftergift till den uppmärksamhetsekonomi han själv kritiserar.

Men han gör fortfarande den väsentliga poängen att vi går in i ett system där många av kapitalismens förmodade dygder – producenter som konkurrerar om att mest effektivt möta konsumenters behov och individens fria val – gått förlorade.