Om någon undrar hur borgerlig konst ser ut idag så ser den ut som konsten i ett nyöppnat fotogalleri vid Mariatorget i Stockholm – Picture This Gallery.
750 kvadratmeter fotografisk konst i alla prisklasser från posters med Greta Thunberg till originalprintar av Anne Leibovitz för 800 000 kronor (förstod inte om det var med eller utan moms). Picture This Gallery började som en butik på nätet men har nu fått fysisk form i det gamla Tvålpalatset på Södermalm och bakom satsningen står bröderna Per och Jan Broman som grundade Fotografiska museet.
Den borgerliga konsten är sentimental, fotografisk och föreställande och lämnar inte mycket över för tanke och fantasi. Illustrationsfaktorn är hög – bilder blir till uppblåsta och översatta ord. Bildkonst ska vara lika tydlig som en meny på en restaurang. Alla ska bli glada eller lagom ledsna och ingen ska känna sig dum. Paradnumret är en bildsvit av Helena Blomqvist. Verken handlar om massutrotning av världens djur. Helena Blomqvist är en driven fotobaserad montagekonstnär som spelar på Photoshop som vore det en Stradivarius. Elefanter, gorillor och noshörningar är photogénique och låter sig snällt passas in i Blomqvists montage. Bilderna är redan ramade i stora format och de kostar kring 100 000 kr. Det är de värda. Det är inget fel i sig att sörja utrotningshotade djur och göra bilder av det eller sälja konst (maten på bordet i mitt föräldrahem kom från att sälja konst). Helena Blomqvist är en mycket duktig bildmakare. Det som gör det till borgerlig konst är att det blir en sentimental axelryckning åt en global katastrof. De utrotningshotade djuren reduceras till gulliga rollfigurer i en animerad bildvärld och för vissa en investering. Var finns konsten som på allvar vill förändra världen? Vem ska rädda noshörningarna, elefanterna och gorillorna från att dö ut? Ska vi bara ha gulliga bilder kvar av något som det tagit miljontals år att bli till?
Om någon undrar över bra exempel på politisk konst så är konstnären Joseph Beuys verk 7000 Eichen (7000 ekar)från 1982 just det. Verket var Beuys bidrag till den stora utställningen Documenta i Kassel och bestod av att plantera 7000 ekar. Varje träd följdes av en liten skulptur i sten som går under namnet Stele. För att genomföra verket måste konstnären förhandla med innevånarna i staden Kassel. Med lokalpolitiker, stadsbyråkrater, nyfikna medborgare, arga medborgare (är detta konst!) och media. För Beuys som var en romantisk konstnär uppfylld av sig sin egen aura – myter och sagor om sig själv som kretsade kring materialen fett och filtar – blev skogen av ekar ett politiskt uppvaknande. I förhandlingar med politiker och boende om att få plantera ekarna växte begreppet grön politik fram.
Joseph Beuys tog med sina erfarenheter av att ha planterat 7000 träd in i politiken och var en av de som startade partiet Die Grünen (De gröna) i Tyskland. De 7000 ekarna blev en väg för konsten in i politiken utan att vara gråtmilda illustrationer till försäljning. Det tog flera år att få ned alla träd i marken och projektet avslutades med att den sista eken planterades 1987.
