Det är ingen slump. Intellektuell verksamhet skulle förstöra en nogsamt utarbetad profil, som slipats fram under hans 50 år på tronen.
Han är kapitalets man. Inte kulturens, militärens, vetenskapens eller byråkratins.
Han är också männens kung. Inte kvinnornas.
Det är huvudtesen när sociologen och företagsekonomen Mikael Holmqvist, beväpnad med Weber, Bourdieu och Goffman, fullföljer sin trilogi i elitstudier. Mästerverket ”Djursholm- Sveriges ledarsamhälle” (2016) och ”Handels - Maktelitens skola” (2018) toppas nu med eliternas elit: kungen.
Merparten av boken ägnas åt att belägga närheten till näringslivet på olika områden. Holmqvist analyserar kungens tal och uttalanden, går igenom medarbetare och statsbesök, hur hovet hanterat medierna, vem som får medaljer, hur relationerna till andra eliter, som vetenskap och kultur, ser ut, hela den image-skapande process som ständigt pågår.
Det är alldeles för långt och omständligt och fyllt av upprepningar, men detta måttligt läsvänliga empiriska arbete är naturligtvis nödvändigt för att hans slutsatser ska övertyga.
Det gör de.
1973 tillträdde kungen, förhållandevis oförberedd och blott 27 år gammal. Året därpå trädde den nya regeringsform i kraft, som fråntog honom all formell makt. Samhället präglades av vänstervindar.
Karl XII var väl i ett sämre läge, men inte var det monarkins högtidsstund precis.
Det har, som vi vet, gått strålande. Kungens symboliska makt har skickligt fyllts med ett ideologiskt innehåll väl anpassat för vår nyliberala, individcentrerade epok.
Holmqvist analys av handlingsutrymmet är knivskarp.
Å ena sidan stadgar författningen att kungen ska vara formellt maktlös och opolitisk. Å andra sidan har kungen inte alls tillräckligt med obligatoriska arbetsuppgifter för att fylla sin tid.
Det lämnar ett stort utrymme för honom att profilera sig själv. Så länge han förkroppsligar den kapitalistiska ordningens värderingar och ideal – som ju dominerar även det politiska livet – kan ingen anklaga honom för att överskrida sina befogenheter.
Och från första stund slog näringslivets folk klorna i kungen, skickade in sina direktörer som mentorer, vänner, marskalker. Han välkomnade dem med öppna armar.
De formade honom, och han lät sig formas. En symbios med den nya tidens tidens verkliga makthavare, och då i synnerhet familjen Wallenberg, gjöts. Näringslivet genomförde en ”ideologisk kolonisering” av kungamakten, skriver Holmqvist.
Här sker ett utbyte, där det ekonomiska kapitalet omvandlas till symboliskt. Det är inte i första hand dörrar till fina affärer kungen ska öppna, det klarar direktörerna själv. Vad de söker är anseende. Kungen skänker med sin gunst dessa tidigare lågt ansedda krämare den status de åstundar. Han fungerar också som omslagspojke för det slags entreprenörskultur de omhuldar: aktivitet framför problematisering, självdisciplin och positivt tänkande framför kritisk reflektion, självpresentation framför faktiska kunskaper, det mesta ihopklumpat i ett tidstypiskt begrepp som ”ledarskap”.
De å sin sida finansierar hans stiftelser och svär trohet till tronen, ger honom legitimitet.
Även om jag kan sakna en analys av kungens förhållande till ”folket” – som är i princip osynligt – och undrar över om inte kontinuitet betonas för mycket på bekostad av förändring, så är boken en underbar ögonöppnare för oss som mest betraktat kungen som en töntig rest från medeltiden. Här har vi en person som både speglar och förstärker kapitalets makt över tanken, helt i linje med sin devis om att vara ”i tiden”. Hovets marknadsförare kan vara stolta. Direktörerna bör vara själaglada, deras kolonisering har varit så lyckosam att andra eliter haft svårt att göra sig gällande.
Holmqvist är inte nådig.
Pressen hovniger för snällintervjuer och intresserar sig bara för kungen som kändis, inte som makthavare.
Samhällsforskarna verkar ha köpt idén om kungen som en maktlös galjonsfigur och ägnar honom förstrött intresse.
Andra akademiker och byråkratiska högdjur låter sig köpas av kunglig glans.
Holmqvist framställer sig som en av mycket få sanningssägare i riket.
Han skriver det naturligtvis inte rakt ut, men hans förakt för dessa näringslivspersoner och de ideal och dygder de med hjälp av majestätet sprider, sipprar ofta fram i texten. Holmqvist själv blir den maktkritiske, reflekterande akademikern, som läser lusen av entreprenörsmänniskan, den ”ytliga och substanslösa medborgaren” och ”det företagsekonomiska samhällets antiintellektuella karaktär”.
Med samma bourdieuska blick som Holmqvist själv anlägger, får man se boken som ett vapen i kampen mellan det akademiska fältet och det ekonomiska om auktoritet och status. Att den, liksom den här texten, ändå bidrar till att förläna kungahuset en särskild upphöjdhet, inte minst då den utkommer lagom till 50-årsjubileet, är tyvärr oundvikligt.
Jag misstänker att Carl Folke Hubertus faktiskt kommer att läsa den, eller i vart fall låta nån lakej sammanfatta den muntligt.
Att han inte kommer att låta sig plåtas med den är en annan femma.
