De tvärsäkra orden är Johan ”Red Top” Larssons, smått legendarisk bokare i staden, delägare i nattklubben och konsertlokalen Pustervik och medgrundare av klubben Woody West. Han låter inte ens särskilt skrytsam när han säger det, utan mer som ett sakligt konstaterande efter visst övervägande.

– Det beror på lite hur man ser på det, men det är troligtvis den starkaste musikstaden i Norden med. Då sätter jag som kriterium att det kommit bra musik här ifrån sedan 60-talet, och kan nog toucha in på 50-talet med. Men sedan Spotnicks, Tages och andras tid har det följt en strid ström av enormt bra livemusik, inom alla typer av genrer, fortsätter han.

”London calling”

Om vi backar bandet till just 60-talet så var Göteborg en än mer utpräglad arbetarstad. Varven är och har länge varit ett signum för staden. Men i hamnarna anlände inte bara gods från när och fjärran, båtarna innebar även en närhet till England. Swinging London låg en dagstripp bort och från Liverpool kom bandet som för alltid förändrade världen – The Beatles.

Det finns en anekdot berättad både i böcker och åtskilliga artiklar om Göteborgslokala sensationen Doris. Egentligen Doris Svensson, men som artist räckte det med förnamnet. 1963 gjorde hon tv-debut i SVT:s popprogram ”Drop in”, men huvudakt den kvällen var just ”the fab four” precis i början av karriären. För Doris var det ingen stor sak. Hon svarade i intervju efteråt att till Göteborg kom det brittiska popband och spelade var och varannan vecka.

Doris har en slags särställning i göteborgsk musikhistoria. Hon spelade i hemstaden med band som Strangers, Paces, Weeds och Plums, och hennes raspiga röst drabbade de flesta som lyssnade. Men det är som soloartist, med skivan ”Did You Give the World Some Love Today Baby” från 1970 som hon står ut. Där och då sålde skivan inte så bra, trots fina recensioner, och det skulle bli det sista som Doris gjorde i en musikstudio. Hon började istället arbeta heltid som undersköterska, skaffade familj och fick två barn. Hennes musik föll i glömska i över 20 år.

Men det samtiden inte uppfattade letade sig tillbaka. Låten med samma namn som skivan började på 90-talet spelas av dj:s på Londonklubbar och spred sig för vinden, blev reklammusik och till slut något som ”alla” har hört. Doris har i efterhand kallats Sveriges bästa sångerska alla kategorier, skivan rankats på Topp 50 någonsin av musiktidningen Sonic men huvudpersonen själv har skytt strålkastarljuset. Hon har nekat samtliga förfrågningar om comeback, inte gett några intervjuer och valt att leva ett helt annat liv.

Många arbetade på båtarna och kanske sökte upp häftig musik, instrument eller annat

Klubben Cue club var ett slags nav för popmusiken i Göteborg på 60-talet. Den låg först på Norra Hamngatan och senare på Köpmansgatan, och där kunde The Animals spela en kväll och lokala storheterna Tages en annan. Cirkus i Lorensberg och Mässhallen var andra ställen som höll i stora konsertkvällar.

– Vi var förband till Stones i Mässhallen en gång. Vi delade något stort omklädningsrum. De var ganska kortväxta allihop minns jag, säger Göran Lagerberg, en av medlemmarna i Tages.

”Doing the omoralisk schlagerfestival”

Lars Lilliestam är professor emeritus i musikvetenskap vid Göteborgs universitet. Han har skrivit böcker som ”Svensk rock - musik, lyrik, historik”, ”Musikliv” och mycket annat i samma stil. Enligt honom går det inte att svara på om Göteborg har någon faktiskt särställning i svensk musik, det kokar mest ner till spekulationer.

– I England spekulerade man i att 60-talets musikvåg inte hade kunnat hända i London. Det gjordes en utställning för 10-15 år sedan om musik i hamnstäder, hur viktiga de blev. Här gick ju båtlinjer och det var ingen sak att ta sig över. Det var enkelt och billigt och man kom ända in i centrum. Amerikalinjen fanns ju också här. Många arbetade på båtarna och kanske sökte upp häftig musik, instrument eller annat. Så var det ju i Liverpool och Newcastle med. Den amerikanska musiken kom tidigare dit. Men hur det var med Göteborg vågar jag inte svara på, säger han.

Det enda som är helt säkert är att rivaliteten och viljan att särskilja sig från huvudstaden är urgammal.

– I Stockholm fanns de stora mediahusen och de stora skivbolagen. Men då fick du spela schlager. Inte jazz eller pop. Stockholm var kommersiellt helt enkelt. Jazzmusikerna sa samma sak tidigare, så att Göteborg skulle vara friare är en föreställning som går långt tillbaka. Det är ett bra sätt att underblåsa en rivalitet, men det går ju inte att bevisa, fortsätter Lars Lilliestam.

Kanske är just föreställningen om Göteborgs särart det som är mest utmärkande. Man vill helt enkelt bejaka att man är något annat.

– Man jämförde sig mycket med just Liverpool. Bägge var hamnstäder. Det fanns en speciell, egensinnig humor och andra likheter man gärna plockade upp. Jag tror det gäller de flesta länder, att det finns en rivalitet mellan huvudstaden och andrastaden. Men huvudstaden är ofta en administrativ enhet, en ämbetsstad, och Göteborg och Liverpool, eller Newcastle, typiska arbetarstäder, säger Lars Lilliestam.

”I denna stan”

Under 70-talet svepte först proggen och sedan punken över både Sverige och Göteborg. Med grupper som Nationalteatern och Nynningen var staden ett starkt proggfäste. Här fanns skivbolaget Nacksving och redaktionen för musiktidningen Musikens makt. Viktiga scener var allaktivitetshuset Hagahuset och senare Sprängkullen. En bit där ifrån öppnade Nefertiti med sin mer jazziga prägel.

– Skrankorna mellan olika musikstilar var inte så hög. Man gick till ”Nef” ena kvällen och Sprängkullen nästa. Man gick dit det var någon bra konsert helt enkelt, säger Lars Lilliestam. Sprängkullen skulle under årtiondet förvandlas till ett ställe för punkarna.

Medlemmarna i Silverbullit och Henrik Berggren med flera stod alltid och gapade och tittade. Särskilt Henrik.

Vad gäller punken så hävdar inte ens Red Top att ett visst band från Rågsved, Stockholm, inte lyste allra klarast. Ebba Grön var ändå Ebba Grön, men västkusten svarade med band som Göteborg sound, Attentat, Cortex och Bruset. Klubben Errols på Magasinsgatan blev en annan viktig knytpunkt och Freddie Wadling hade ett finger med i nästan alla spel.

Radium 226.05 startade 1983 som ett konstgalleri på Husargatan i Haga och grundades av Carl Michael von Hausswolff och Ulrich Hillebrand. Från början var det tänkt att Radium skulle vara en tidskrift men med tiden blev det ett skivbolag och något slags allmänställe för musiker och band. I den kretsen fanns bland andra Ebbot Lundberg i Union Carbide Productions och senare Soundtrack of Our Lives.

– Vi hängde väldigt mycket på Sprängkullen. Men vi kom ju från Askim, Hovås – de lite nyrika områdena. Det blev en rätt elak stämning när folk fick höra det. De fällde krokben och grejer. Jag hade egentligen inte det där rika hemma, men Trustorhärvan var ju typ mina klasskamraters föräldrar. Så det blev båda världarna på något sätt, förklarar Ebbot.

Union Carbide Productions blev en slags reaktion på det där. De lajvade rika, dekadenta, yuppiebarn.

– När jag träffade Björn (Olsson), från Partille, så var det lite samma bakgrund där. När vi förde ihop våra band till ett gemensamt så bara exploderade det. Men vi levde i yuppietider, så vi kunde inte låtsas sjunga om blommor, eller leka Iggy Pop. Jag hatade egentligen 80-talet med sina svulstiga produktioner, men vi spelade på det. ”Jag har allt, men vill ha mer”. En generation som skiter i allt. Det fanns sanning i det, vi var en uppfuckad generation och vi var mobbade av proggarna på något sätt. Det blev omedvetet en reaktion på det.

Nu är Ebbot själv inte den som håller tillbaka när det kommer till andra. Många gamla kollegor får en släng av sleven. – Det var en kul tid, med alla svartklubbar som fanns då i udda baracker och annat. Sen var det mycket nyinflyttade band med, som Sator Codex. Vi var väl inte så goda vänner då. Vi var mer: flytta hem med er igen, skrattar han.

Det var nästan uteslutande killar. Men som tur väl är ändras ju världen

Sator Codex, sen bara Sator, kom från Borlänge och var ett av många band som vallfärdade till Göteborg som del i sin egen utveckling.

– Det var väl ingen beef egentligen. Men de blev gullegrisar på Radium efter att de släppte ”Oh mama”, och det tyckte inte vi var så kul. Men vi var nästan en humorgrupp i Union, vi var väldigt barnsliga, säger Ebbot.

”When we were winning”

En odyssé genom Göteborgs popmusikhistoria innebär tyvärr en kraftig slagsida åt det grabbiga. Nog för att tidsandan gjorde att scenerna länge var en plats mest för männen, men de lysande undantag som funnits tenderar att inte vara lika pratglada. Doris har vi redan avhandlat. Karin Dreijer skulle ensam kunna ringa in pulsen på coolhet från 90-talet och framåt. Från indiepopens Honey is cool till soloprojektet Fever Ray via The Knife är hen en ensam milstolpe. Men givna intervjuer är ack så sällsynta.

– Det fanns några få i musikkretsarna, som Camouflage, Annika Blennerhed och sedan Bazooka, men de kom nog på 90-talet. Då började det dyka upp fler tjejer på scen. Men det var nästan uteslutande killar. Men som tur väl är ändras ju världen, säger Ebbot Lundberg.

För Honey is cool och övriga band inom paraplybegreppet indiepop var Jazzhuset i Vasastan ett epicenter på 90-talet. Här hängde popstökiga Broder Daniel med rockstökiga Soundtrack of our lives och här skedde korsbefruktningar som att Honey is cools trummis Håkan blev basist i Broder Daniel, och sedan exploderade i skyn som soloartist.

– När vi startade Soundtrack of our lives så kände vi oss som gamla föredettingar. Medlemmarna i Silverbullit och Henrik Berggren med flera stod alltid och gapade och tittade. Särskilt Henrik. Han såg ut som 7 år fast han väl var 15, men han stod alltid och gapade och bara tittade.

Henrik Berggren skulle senare starta Broder Daniel och på nytt få Musiksverige att vibrera från Göteborg. Men det visste inte Ebbot då.

– Jag minns att vi stod på Järntorget någon gång, jag och Ralf Gyllenhammar. Då fanns inte Mustasch och Ralf var någon jävla hang around-hippie på den tiden. Vi stod och pratade om sjuka grejer vi gjort och bredvid stod Henrik och lyssnade och blängde. Men sen såg jag Broder Daniel två, tre år senare. Det var en jävla energi. De kom med lite samma anda som vi.

”Hisingen blues”

Parallellt med den övriga rocken och popen i Göteborg har den hårdare musiken levt ett slags eget liv. ”The Gothenburg sound”, med band som In Flames, At the Gates och Dark Tranquillity har bildat egen skola som blivit världskänd. Den melodiska dödsmetallen blandar typiska thrash- och death metal-element med mer harmoni och melodi. At the Gates sägs ha varit genrens pionjärer med debutalbumet ”The Red In The Sky Is Ours”, som kom ut 1992.

I det lite snällare hårdrocksspåret märks ett annat inflyttat band, Graveyard, som lämnade Örebro för att göra Hisingen Blues.
 – I och runt Graveyard kom det ju en flock med människor som har utvecklats, gått vidare, startat andra projekt med mera. Många av dem var med i gänget kring Trucken med, säger Johan ”Red Top” Larsson.

Jag tror det gäller de flesta länder, att det finns en rivalitet mellan huvudstaden och andrastaden

Trucken, kort för Truckstop Alaska, var en förening och konsertlokal på just Hisingen som existerade mellan 2003 och 2019. Stället var något av en grundbult i den alternativa musikscenen åt det hårdare hållet.

Vill man leta röda trådar i Göteborgs musikhistoria så finns det gott om dem. Anna von Hausswolff, som rönt framgångar de senaste åren, är Radiumstartaren och ljudkonstnären Carl Michael von Hausswolffs dotter. Annika Blennerheds son heter Albin Lee Meldau, välkänd soloartist. Ur 90-talets indiepop kom Bad Cash Quartet, där flera medlemmar återfinns i Hästpojken. I Hästpojken spelade Joel Alme bas innan solokarriären satte fart. Håkan Hellströms band är mer eller mindre detsamma som Augustifamiljen, och Theodor Jensen gick från Broder Daniel till The Plan. Martin Hederos från Soundtrack of Our Lives spelar nu med Mattias Hellberg i Hederos & Hellberg och Mattias Hellberg sjunger även i nuvarande uppställning av Nationalteaterns rockorkester.

Sådär kan man fortsätta i oändlighet, men poängen att alla trådar löper samman är nog redan tydlig.

”Hälften av alla som finns, är kvinns”

Samtidens musikscen är en betydligt mer jämställd inom de flesta genrer. Laleh har gått sin egen väg utan direkt inblandning av övriga Musikgöteborg. Sarah Klang har tagit sin skönsjungna americanapop till den bredare publiken, Miriam Bryant har gjort att folk plötsligt känner till radhusområdet Utby och stans coolaste gitarrist heter Amanda ”Slowgold” Werne.

Den 4:e och 5:e januari hyllar Göteborgs stadsteater stadens musikliv med en stor konsert under namnet ”Göteborg sound”. En rad artister står på scenen och det hela har sytts ihop av Red Top. Han har inte haft någon lätt uppgift i att sy ihop ett spelschema som ska ringa in essensen av stadens musikutbud.

– Det är ett helt omöjligt projekt jag gett mig in på. Det här är nog det svåraste jag gjort. Vi har haft en referensgrupp på fyra personer som gått igenom olika decennier. Tanken var att det skulle bli en så heltäckande kväll det bara gick från 60-tal till nutid.

Schemat är när det här reportaget skriv inte helt spikat, men namn som José González, Slowgold, Attentat och Dark Tranquillity är redan klara. Lite av allt alltså.

– Vi har fått ihop en jäkla bra röd tråd faktiskt. Men det har tagit otroligt lång tid. Det finns ingen budget som gör att de kan få sina vanliga gager. Men de som har ställt upp har varit otroligt schysta.

Direktfärjorna mellan Göteborg och England försvann helt 2006, och fysisk närhet till andra länder har i digitala tider sedan länge spelat ut sin roll som inspirationskälla. Måhända lade det en grund att bygga vidare på för 60–70 år sedan, måhända är det bara en bra historia att dra. Men musiken fortsätter strömma ur replokaler, källare och klubbar och publiken ser inte ut att ha tröttnat än.