Låt mig först klargöra en sak. Bill Gates är en monopolist och rövarbaron. Tidigare känd för att ha varit en svinaktig VD som slängde stolar omkring sig har han under de senaste decennierna odlat bilden av sig som en mysig filantrop. Dessutom har han duperat folk att tro att han ger bort sin förmögenhet – när den i själva verket vuxit med en tredjedel under 2000-talet.
Gör det att man aldrig ska lyssna till honom? Inte nödvändigtvis. I dagarna publiceras hans bok ”Så undviker vi klimatkatastrofen”, översatt av Margareta Eklöf. När jag läser den tvingas jag snabbt att sänka garden. I inledningen erkänner Gates att han är ”teknofil” och att han närmar sig klimatförändringarna som en ingenjör snarare än en politiker. Han bekänner att han är snuskigt rik, har privatplan och att många kommer avfärda boken. Som läsare är det ungefär som att få en varningstext om e-nummer på färdigmaten. Man förstår vad man får och vad som saknas.
I korthet skulle man kunna sammanfatta Gates budskap så här: klimatutmaningen är mycket större än vad den framstår som i media. Där fokuseras vanligtvis på transporterna och energibranschen. Men transportindustrin står bara för 16 procent av de globala utsläppen och energisektorn är inte värst (tillverkningsindustrin bräcker den). Den dåliga nyheten är att vi inte har en aning om hur vi ska ställa om flera industrier. Ta betong till exempel, som tillsammans med stål står för 10 procent av utsläppen. Det tillverkas av att lättåtkomliga ingredienser som kalk, kol och syre förenas. En magiskt enkel process som samtidigt är vansinnigt klimatskadlig – och som vi inte har något bra substitut för. Betänk sedan att Kina under 2000-talet använt mer betong under 2000-talet än vad USA gjort under hela 1900-talet. En sådan insikt kan få den mest hårdhudade optimisten att panikbeställa ett prepperförråd.
Samtidigt påpekar Gates att vi faktiskt inte behöver komma ner till noll. Metoder för att fånga upp koldioxid och lagra den finns redan. Dessutom är innovationstakten hög: i Sverige pågår just nu experiment för att framställa stål med vätgas. Detta är något som varje klimataktivist borde känna entusiasm över. Överlag är ”Så undviker vi klimatkatastrofen” full av spännande spjutspetsforskning på vitt skilda områden. Mycket av den har Gates sett med egna ögon.
Med detta sagt framstår Gates inte som blåögd. I Naomi Kleins klimatbok ”Det här förändrar allt” framställdes han som en kapitalismens Ikaros-gestalt, beredd att vända golfströmmen för kapitalackumulationens skull. Det är en djupt orättvis bild. I boken ägnas två (!) sidor åt geo-enginering (som i princip avfärdas). Och han är på intet sätt omedveten om intressekonflikter. Visst vore det fint att flyga jumbojets på rödhirs, skriver han. Men det skulle äventyra matförsörjningen för stora delar av befolkningen.
På så sätt är ”Så undviker vi klimatkatastrofen” mera konstruktiv än mycket ”tillväxtkritik”. I klimatdebatten finns en hel skock debattörer som hävdar att vårt enda hopp är att ritualoffra våra tvättmaskiner och – möjligen – plantera ett träd. Samma polemiker drar sig inte för att sprida propaganda från fossillobbyn om elbilar. Mitt råd är: lyssna inte till dessa ”nedväxt”-predikanter. På samma sätt som socialister borde läsa Financial Times istället för New York Times, borde klimataktivister läsa Bill Gates istället för flummiga tips om hur man minskar sitt ”klimatavtryck”. Paradoxalt nog är rövarbaronen mindre individualistisk än många klimatradikaler; fokuset ligger på att ställa om produktionen snarare än konsumtionen.
Med detta sagt är boken inte invändningsfri. Till exempel hävdar Gates att trädplanteringens påverkan på klimatet är överdriven, men nya studier pekar snarare på att man underskattat effekten. I början skriver han att han inte tänker göra reklam för sina företag – sen skryter han oavbrutet om TerraPower. Man kan också ha invändningar mot hans övertro på kärnkraft (framförallt missar han tidsaspekten: att bygga ny kärnkraft tar lååååång tid). Och överlag tycks han inte förstå vikten av att göra omställningen rättvis. Det korta teknikpolitiska program han skissar på slutet riskerar att skapa en resursmässig snedfördelning som gör att den övre medelklassen kan gå ”off-grid” med solceller på taket och litiumjonbatterier i källaren, medan resten av befolkningen lämnas med skitteknik. Ändå är detta mindre invändningar. För man läser inte Gates bok för att förstå vikten av ekonomisk planering i omställningen – utan för att han kan en helvetes massa om klimatsmart teknik.
