Det gick väl sådär. Som lite äldre upptäckte jag själv ibland andra mindre smickrande saker om mina musikfavoriter, som exempelvis Led Zeppelins missbruk av groupies, men den musikaliska dragningskraften i låtar som ”Moby Dick” och ”Whole lotta love” gick helt enkelt inte att stänga av bara sådär.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Den senaste månadens avslöjanden av Harvey Weinsteins och andra Hollywoodnamns sexuella övergrepp och trakasserier mot filmbranschens kvinnor har än en gång ställt frågan om politiskt medveten kulturkonsumtion på sin spets. Med nära 40 år i branschen har Weinstein satt sitt signum på många av de filmer som rosats under de senaste decennierna – filmer som många av oss har mer eller mindre djupa relationer till och som den senaste tidens avslöjanden nu kastar ett mindre smickrande ljus över.
”Amelie från Montmartre”, ”Cinema Paradiso”, ”Pulp fiction”, ”Shakespeare in love”, ”Du gör mig galen!” och ”Carol” – dessa titlar är bara en bråkdel av de över 300 filmer vars produktion eller distribution Weinstein varit inblandad i. Och lägger man till alla filmer vars tillkomst de nyligen på samma sätt trakasserianklagade skådespelarna Dustin Hoffman och Kevin Spacey samt regissören Lars von Trier medverkat till, blir listan ännu längre.
Hur ska man då i ljuset av #metoo-kampanjen förhålla sig till sina gamla favoritverk – filmer som bidragit till stora upplevelser och kanske rentav varit inkörsporten till det egna filmintresset?
Går det att rent pragmatiskt avsäga sig alla tidigare favoritfilmer, att rätt och slätt sluta tycka om den sexualbrottsanklagade Woody Allens episka New York-hyllning ”Manhattan”, Dustin Hoffmans journalistklassiker ”Alla presidentens män” eller von Triers ikoniska tv-serie ”Riket”?
Och hur bör vi tänka vad gäller vår framtida filmkonsumtion i ljuset av den senaste tidens avslöjanden – spelar det ingen roll vad vi väljer att se, eller är lösningen tvärtom en feministisk filmfasta?
Det senare tror i alla fall Cristina Escobar, kommunikationsdirektör vid den amerikanska organisationen The Representation Project, som i en intervju med nättidningen Refinery29 angående Weinsteinskandalen uppmanar till att som motgrepp aktivt se filmer regisserade av kvinnor på bio, och det allra helst under premiärhelgen.
”Vi kan inte vänta på att studiorna ska förändras – vi måste vara aktiva som konsumenter”, menar Escobar. Och visst skulle ett sådant grepp skicka klara signaler till de stora studiorna om vad vi helst vill se på vita duken i framtiden. Exempelvis drog sommarens biohit ”Wonder Woman” in mer pengar under premiärhelgen än någon tidigare film regisserad av en kvinna, vilket i sin tur lett till en uppföljare som även den får samma kvinnliga regissör, det vill säga Patty Jenkins.
Samtidigt finns det en hel filmkanon att ta ställning till, där de eventuella signaler vi skickar är mer luddiga och inte lika lätta att reda ut. Att förneka den gigantiska inverkan Woody Allen, som för några år sedan anklagades för sexuella övergrepp på sin adoptivdotter, haft på samtida filmkonst går helt enkelt inte. Däremot går det självklart att ta ställning till hans nuvarande relativt mediokra filmproduktion och om man, i ljuset av det faktum att den anklagade Allen till dags dato inte är dömd för något, väljer att aktivt konsumera den eller inte.
Samma sak gäller också den våldtäktsåtalade Roman Polanski, vars offers berättelser uppenbarligen inte hindrat den i USA fortfarande efterlyste regissören att fortsätta hyllas för sitt filmskapande, senast genom ett stort retrospektiv anordnat av det franska filmmuseet Cinémathèque française. ”Vi delar inte ut priser för gott uppförande”, menar museichefen och regissören Costa-Gavras, som i sin tur anklagar retrospektivets kritiker för att vilja utöva renodlad censur.
Sett i ljuset av att Polanski uppenbarligen inte vågat återvända till USA sedan 1978 blir det dock ganska enkelt att låta bli att se hans senaste alster ”Based on a true story”, även om jag personligen säkert kommer se om hans klassiska filmatisering av Ira Levins ”Rosemarys baby” någon gång.
Samtidigt tar undertecknad mer än gärna upp bloggaren och skribenten Melissa Silversteins upprop i dagstidningen The Guardian angående det skriande behovet av en helt ny filmkanon – en där filmer gjorda av kvinnor synliggörs och får ta plats på ett helt annat sätt än under filmen mer än 100-åriga, patriarkalt dominerade historia.
Och med tanke på det upprop som i dagarna publicerades i Svenska Dagbladet, där nära 500 svenska kvinnliga skådespelare vittnar om filminspelningar och teaterrepetitioner kantade av tafsande, blottade kukar, våldtäktshot och sexuellt utnyttjande, är det knappast en dag för sent för just en sådan kanon.
Filmer och tv-serier som nämns i texten:
Rosemarys baby
Regi: Roman Polanski
År: 1968
Alla presidentens män
Regi: Alan J Pakula
År: 1976
Manhattan
Regi: Woody Allen
År: 1979
Cinema Paradiso
Regi: Giuseppe Tornatore
År: 1988
Pulp Fiction
Regi: Quentin Tarantino
År: 1994
Riket (tv-serie)
Regi: Lars von Trier
År: 1994
Shakespeare in love
Regi: John Madden
År: 1998
Amelie från Montmartre
Regi: Jean-Pierre Jeunet
År: 2001
Du gör mig galen!
Regi: David O Russell
År: 2012
Carol
Regi: Todd Haynes
År: 2015
Wonder Woman
Regi: Patty Jenkins
År: 2017
