BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Det var i efterdyningarna av den sommaren då vi bombarderades av bilder och nyheter om vad som hände på Egeiska havet. Jag tyckte det kändes hemskt att sitta med mitt vanliga jobb, som är att skriva om populärkultur, medan överfulla flyktingbåtar och döda barn flöt i land på de här stränderna, säger Annah Björk. 

Mattias Beijmo beskriver hur han förväntade sig att som volontärarbetare få köra en skåpbil med torra kläder, filtar och vatten mellan olika positioner på ön. I sig ett viktigt arbete, men utan direkt kontakt med de nödställda. 

– Jag tänkte att det kunde vara en fördel att jag hade körkort. 

Men väl på plats kastades paret rakt in i själva mottagandet av de nödställda båtflyktingarna, som flöt upp på stranden på södra Lesbos.

– Plötsligt står vi på södra sidan av ön, där det inte har kommit några båtar tidigare, och då är vi de enda där. Först hör vi båten på håll, det låter väldigt oroligt från människorna ombord. Sedan ser vi ljuset från deras mobiltelefoner, som de försöker lysa upp vägen och signalera med. När de kommer iland är vi deras första kontakt med det som de uppfattar som sin räddning. Där står vi som ett par svennebananer, det går inte att beskriva den känslan, av det ansvar som hälls över en, säger Mattias Beijmo.

Nära kontakt

Efter att de kommit hem till Sverige igen kunde de inte släppa upplevelsen. På något sätt ville de båda fortsätta med hjälparbetet och ta det vidare till nästa nivå. 

– I och med att vi var de enda där, på den södra sidan av Lesbos, fick vi en väldigt nära och ofiltrerad kontakt med de flyktingar som kom i land. Under bilresorna mot flyktinglägret berättade de om hur deras flykt hade sett ut, från andra sidan av Egeiska havet, säger Mattias Beijmo och förklarar att volontärarbetet är olagligt och kan leda till långa fängelsestraff i Turkiet, eftersom det rättsligt klassas som medhjälp till flyktingsmuggling.    

– Därför finns det inga hjälporganisationer där. Flyktingarna är helt utlämnade till sig själva, säger han.

För att se om de kunde hjälpa flyktingarna på den andra sidan av havet på något sätt, samt med en vilja från Annahs sida att skildra situationen för flyktingarna där, begav sig paret till Turkiet. 

Redan efter den första natten på hotellet i Dikili, vid den turkiska kusten, får de veta att en gummibåt med 53 flyktingar ombord har förlist och att de drunknade människorna har flutit upp på en strand nära platsen de befinner sig på. 

– Det är ju tyvärr inte alls speciellt ovanligt, det är ju tusentals människor som har drunknat på den här vägen över havet, men det blev väldigt drabbande, i och med att det var så nära där vi befann oss, säger Annah Björk.  

Sökte de överlevande

Några personer hade överlevt förlisningen och lyckats ta sig in till land. Annah Björk och Mattias Beijmo ville ta reda på vad som hänt med dem. Var befann de sig nu? Fanns det någon som tog hand om dem? Hade de likt flyktingarna på Lesbos fått en chokladbit, ett paket juice och en varm filt när de kom i land?  

– Vi hade ju ingen aning, men det fanns inte heller några organisationer som jobbade där, så det var väldigt svårt att hitta någon att fråga, säger Annah Björk.    

Paret jobbade på och försökte förstå hur allting hängde ihop. Framför allt försökte de finna människor som var på väg att ge sig ut på den riskfyllda resan över havet. Var befann de sig? Och hur såg det ut där?

– Hela tiden hade vi den här Båt 370 i bakhuvudet, som hade sjunkit. Det var väldigt svårt för oss att veta vart de överlevande tagit vägen, tills vi träffade dem på militärfängelset, säger Annah Björk.        

”Kom kustbevakningen?”

Med hjälp av ett antal ingående intervjuer som gjorts med tre av de överlevande från Båt 370 och en syrisk man vars fru och tre barn omkom under förlisningen samt flyktingarnas chattkonversation direkt från båten (med familjer och hjälporganisationer som de skickat ut nödrop till), har Annah Björk och Mattias Beijmo ingående målat upp det skräckinjagande och djupt gripande händelseförloppet under båtresan. 

Här får vi skildrat hur den överbelastade båten börjar ta in vatten för att till slut kantra, slå över och börja sjunka ned i havet. Den sjuåriga flickan Lamis sista ord, innan hon seglar ned i djupet, blir: ”Kom kustbevakningen?”

– Vi har försökt komma så nära som möjligt, för att ge dem liv och förmedla deras berättelse, säger Annah Björk.         

– Vi vill visa fram vilka de var, vilka drömmar och förhoppningar de hade. I de här sjunkna båtarna blir man knappt ens en siffra i statistiken. Vi vill visa att det här var människor, precis som vi och våra barn, säger Mattias Beijmo.  

– Det är klart att man inte kan lära känna alla de 8 000 människor som har drunknat på Medelhavet under de senaste två åren, men det känns viktigt att visa upp det här för världen, att ge fler av dem ett ansikte och ett namn. Jag hoppas att den här båten och berättelsen om den kan få bli till en symbol. Båt 370 är som ett mikrokosmos över hela den pågående situationen, säger Annah Björk.          

Såväl Mattias Beijmo som Annah Björk blir djupt provocerade av de svenska politiker som talar om ett ”andrum” i flyktingmottagandet. 

– Det finns en cynism i EU:s och Sveriges flyktingpolitik som inte är hållbar i längden, säger Mattias Beijmo sammanbitet.    

Annah Björk vill framhålla att vi inte kan blunda för hur EU:s flyktingpolitik, i samarbete med Turkiet, drabbar de här människorna som är på flykt från krig och förtryck i Syrien, Irak och Afghanistan.

– Jag tycker det är väldigt frustrerande att så mycket av diskussionen hamnar i Europas och Sveriges gränser. Jag tycker det är väldigt svårt att diskutera det om man inte har med hela bilden, det vill säga vilka människor är det som flyr, varifrån och varför? Det går liksom inte att prata om andrum eller vad man vill, om man inte har med i bilden att det här är barn som bombas med saringas, som behöver komma därifrån, för att annars dör de, säger hon.