BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Men de som inte tar betalt – och inte heller får in tillräckligt med reklamintäkter eller klarar sin försörjning på annat sätt – drivs att bli allt snabbare, slarvigare, snuttifierade, sensationsinriktade.
Risken är att publiken delas upp i ett A-lag, med dem som har råd att skaffa sig riktig information, och ett B-lag, med dem som inte har det.
– Hypotesen är rimlig. Spärrarna börjar komma, även i lokalmedier, information blir dyrare, samtidigt som svenska medier har skämt bort svenska folket med att inte ta betalt för vad arbetet kostar, säger Lars Nord, professor vid avdelningen för medie- och kommunikationsvetenskap, Mittuniversitetet.
Skillnader i utbildningsnivå
Inte för att det är någon exakt vetenskap, men tecknen finns där. En rapport från Business insider slog nyligen fast att "millenials", framtidens konsumenter, är mer tveksamma till att betala för nyhetsprenumerationer än äldre. Medieinstitutet The Media Briefing har uppmärksammat att det normala konsumtionsmönstret är att ta del av innehåll från ett dussin källor per vecka och via sociala medier eller tjänster som Omni. Risken är att få är beredda för att ha kvar alla dessa källor men betala för dem.
– Pratar man A- och B-lag har det inte bara med betalningsvilja att göra. Vi har sedan länge sett en uppdelning i mediekonsumtion utifrån utbildningsnivå. Förr, med ett fåtal kanaler, fick man åtminstone med sig lite kultur och annat för att det var det som fanns, säger Gunilla Jarlbro, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet.
– Med dagens utbud kan man enkelt klicka sig bort från samhällsinfo om man inte är intresserad av den. I dag går unga inte in och läser nyheter på samma sätt.
Gunilla Jarlbro ser en risk i att fler betalnyheter kan skapa en ojämlikhet i konsumtionen, och att ett sjunkande intresse kan leda till ett demokratiskt problem om publiken differentieras och segmentet som inte betalar eller söker information därför får svårare att ta ställning i samhällsfrågor. Men särskilt pessimistisk inför medias framtid är hon inte.
– Inget är gratis. Om publiken inte vill betala får någon annan göra det. Inkomsterna får komma via störande och irriterande reklam, säger hon.
"Nyttan är central"
Inte heller Lars Nord vill dra fram någon svart pensel när han ska sia om framtiden. Särskilt eftersom en undersökning från amerikanska Media Insight Project visat att yngre generationer, som vuxit upp både med gratisinnehåll och betallösningar, faktiskt kan tänka sig att betala för nyheter. En vilja som visat sig vara starkare kopplad till det individuella intresset för omvärlden än till ålder och socioekonomisk status.
"Papperstidningens död"
– Folk har ropat om papperstidningens död sedan 1995. Visst har våra konsumtionsmönster förändrats väldigt mycket, men det är alldeles för enkelt att anta att unga kommer att agera som ett kollektiv. Man måste räkna med brott i utvecklingen, säger han.
– Om medier levererar det folk vill ha är sannolikheten också stor att de betalar för det. Det är det likgiltiga innehållet som löper störst risk att försvinna. Jag tror nyttan är central. Och att vara välinformerad kan vara en sådan nytta som folk är beredda att betala för.
I januari publicerade medieinstitutet The Media Briefing rapporten Europe’s successful paid content strategies, där de sammanställer de mest framgångsrika försöken att ta betalt för nyhetsproduktion. Här är några av de strategier tidningsläsare kan vänta sig i framtidens medielandskap.
Skilja på vardagligt och premium
Franska Le Monde har lyckats öka sina digitala prenumeranter från 25 000 år 2013 till för närvarande 110 000 genom att framför allt låsa in sitt unika material, framför allt opinions- och analystexter, bakom betalväggar. Vid varje morgonmöte tar redaktionen ytterligare beslut om vilket av dagens material som ska vara förbehållet betalande prenumeranter. Med hjälp av en liknande strategi har schweiziska NZZ nyligen lyckats vända en nedåtgående trend.
Nischa och hålla kvar vid nischen
"Om du vill att folk ska betala måste du veta vad som gör dig annorlunda och hålla fast vid det." Ungefär så säger Alan Hunter, chef för Times och Sunday Times digitala upplagor, som via strategin lyckats nå 44 procent prenumeranter som bara betalar för tidningarna online. Även The Economist följer samma princip som kan sammanfattas i "Om du inte värdesätter ditt eget material, hur kan du förvänta dig att publiken gör det?"
Ge valmöjligheter
Nederländska De Correspondent, som riktar in sig på att skriva om ämnen som är underrapporterade, har vuxit genom att ge sina läsare – eller "medlemmar", som tidningen kallar dem – möjligheten att välja mellan olika prenumerationslösningar. I första hand handlar det om att skriva på för ett år eller för en månad i taget. På ett liknande sätt har spanska, medborgarfinansierade El Español, verksamma i ett land där läsarna inte vant sig vid att betala för onlineinnehåll, lyckats höja sin andel av inkomsten som kommer från prenumerationer.
