Att leva som priviligierad i ett klasssamhälle är förenat med skuld. Det måste motiveras, kanske inte med förnuft och fakta men med någon slags känsla av det måste vara som det är. Få människor orkar med att säga, jag skiter faktiskt i andra, jag vill ha en politik som är bra för mig, endast. Demoniseringen av den brittiska arbetarklassen skapar en sådan känsla. Den gör det möjligt att säga, de får skylla sig själva, de har alla möjligheter i världen men de väljer att skaffa massa barn som de inte tänker ta hand om, att vara arbetslösa, att bo i undermåliga bostäder att dö i snitt tjugo år före medelklassen. De är kanske också rasister. Sexister. Elaka mot sina barn. Eller har fula kläder. Något måste rättfärdiga det himmelsvida, egentligen helt oförsvarbara glappet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Owen Jones är en brittisk debattör och aktivist och författare till boken ”Chavs – föraktet för arbetarklassen”. Ordet chavs kommer enligt boken ursprungligen från romani och betyder då pojke eller man. I dag används det som en nedsättande benämning på vita människor i den brittiska arbetarklassen, med stereotyper som till exempel rakade fotbollshuliganer i Adidasjackor från Glasgow och kedjerökande tonårsmammor i Hackney. Vilka öppet hånas av politiker från både socialdemokratiska Labour och konservativa Tories, av journalister och privatpersoner.
Owen Jones tillskriver Margret Thatchers regering det ogenerade, sparka-nedåt-klasshat som finns i dagens Storbritannien. När hennes regering la ner industrier, sålde ut allmännyttan och slog ner fackföreningarnas strejker ökade klasskillnaderna och antalet hemlösa steg med 38 procent. Samtidigt som hon avfärdade klass som, ”ett kommunistiskt begrepp” och gav ifrån sig det ökända citatet ”there is no such thing as society”. Istället fanns individer och individer kunde vara lata och därför rättmätigt fattiga eller strävsamma och därför rättmätigt rika. Kollektiva drömmar skulle inte begäras, endast drömmen om individuellt välstånd.
Det engelska klassamhället föddes naturligtvis inte med Margret Thatcher. Nej, menar Owen Jones, men efter Thatcherregimen blev det en skillnad. Tidigare har arbetarklassen behandlats nedlåtande men hånet är nytt. Det fanns en stolthet i arbetarklassen, i gruvorna och industrierna och samhällena runt omkring. På telecomcentren och i stormarknadskassorna finns den inte på samma sätt. Yrkena är inte lika fysiskt krävande men slitsamma och respekterade av få. De flesta har osäkra anställningar och är inte med i facket.
”Från jordens salt till jordens avskum”, skriver Owen Jones och tar otaliga exempel på hur arbetsklassen förlöjligas och hånas: Studenter och journalister har maskerader med chavs-tema, David Cameron säger att fattigdom, alkoholmissbruk och fetma är resultat av individens val när han håller tal i Glasgow. Otaliga journalister gör misogyna utfall mot fattiga tonårsmammor. Mängder av tv-program som går ut på att håna så kallade chavs, visa upp dem som korkade och oförmögna att ta hand om sig själva.
Det blir förödande tydligt att de som Thatcherregeringen har gått hårdast in för att krossa är de som sedan blir mest hånade för sin ”oförmåga” att ta sig ur fattigdomen.
Om man ska översätta den föraktfulla individbaserade retoriken kring den brittiska arbetarklassen till en svensk kontext får det mig mest att tänka på hur det pratas om nyanlända. I SVT:s nyligen sända partiledardebatt la Ulf Kristersson (M) ut texten om att barn som ser sina föräldrar gå arbetslösa börjar med gängkriminalitet och att man inte ska kunna tjäna på att gå på bidrag. Han sa inte att etableringsersättningen, som är det man får de första åren, är på 6 000 kronor i månaden. Jag vet inte vilket heltidsjobb som är sämre betalt än det, kanske de så kallade ”enkla” jobb de vill införa. Men han lyckas med att skapa en nedsättande bild av en utsatt grupp. Visst finns det även i Sverige en demonisering av den vita arbetarklassen, kanske främst mot arbetarklassen på landsbygden, vilket blev tydligt när Anna Kindberg Batra slängde ur sig att stadsbor är smartare än folk på landet och genom tv-program som Lyxfällan, vilka syftar till att skuldbelägga fattiga människor, men den är inte alls lika omfattande.
Owen Jones återkommer ofta till det skadliga i att politiker och media hetsar vit och icke-vit arbetsklass mot varandra, en politik som bara rasistiska British national party vunnit på, trots att deras politik inte ens gynnar arbetarklassen, vilket påminner om Sverigedemokraternas framgångar. I viss mån gör Owen Jones dock själv en åtskillnad genom att ta ut förtrycket mot just den vita arbetarklassen och göra det till något eget. Att jag reagerar på det beror möjligen på vanan av en svensk kontext, och detta går inte att översätta rakt av till Sverige, det ser annorlunda ut. Arbetslösheten bland sverigefödda här är låg i jämförelse och föraktet har inte samma proportioner.
”Chavs” är otroligt faktaspäckad och inte helt lättläst, meningarna dignar av fakta och statistik och ofta behöver jag läsa dem flera gånger. Men det är det värt. Owen Jones förmedlar en avgrundsdjup ilska över de klasskillnader som bara ökar, som ödelägger liv. Storbritannien är ett av världens rikaste länder men hundratusentals människor måste gå till så kallade matbanker för att överleva. Arbetsrätten inskränks allt mer. Arbetslösheten och hemlösheten ökar. Män i de fattigaste delarna av Glasgow blir i snitt bara 54 år gamla. Det är en lägre medelålder än på Gazaremsan. Det är akut.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.