Det låter som ytterhögerns saga om sig själva, men tesen framförs från vänster av Harvard-filosofen Michael J Sandel. I sin nya bok ”The Tyranny of Merit” pekar han på ett tillgängligt och pedagogiskt vis ut idén om meritokrati som en av de stora bovarna i dramat.
Tanken att social bakgrund, hudfärg, namn, kön, ärvd förmögenhet, eller annat som individen inte själv kan påverka ska vara irrelevant för sin framgång i livet var en gång revolutionerande. Kompetensen skulle triumfera, en människa vägas efter meriter.
Om man bara var begåvad, arbetade hårt och siktade mot stjärnorna, så kunde arbetaren bli statsråd, lantisflickan bli läkare, invandraren professor.
I alla fall i princip.
I praktiken har det meritokratiska idealet aldrig förverkligats. I ett rasistiskt och sexistiskt klassamhälle, som det svenska, spelar bakgrund fortfarande stor roll för dina livsvillkor: vilket jobb du får, var du bor, hur länge du lever och så vidare. Den sociala rörligheten är begränsad.
En person som växer upp bland de 20 procenten fattigaste har till exempel bara 12 procents chans att själv hamna i den rikaste femtedelen som vuxen (Långtidsutredningen 2019).
Att meritokratin är en myt brukar vara den vanliga kritiken från progressivt håll. Debatterna brukar handla om hur man ska undanröja diskriminering, fördomar och ojämlika uppväxtförhållanden med sådant som kvotering, likvärdig skola, anonyma jobbansökningar med mera, så att alla får lika möjligheter.
Men det finns ett mycket större problem, menar Michael J Sandel: den meritokratiska diskurs, som partier från höger till vänster bekänner sig till. Den medför att både de där uppe och de där nere inbillar sig att de ”förtjänat” sin plats. De har mätts och rankats och en stor del av folket har sorterats bort som mindre värda, även i sina egna ögon. För den som verkligen tror att hen lever i ett meritokratiskt samhälle finns inget orättvist system att skylla på. På så sätt är det ännu grymmare än i det gamla på börd grundade samhället: din låga status och dina tomma fickor är helt ditt eget fel, de framgångsrikas lycka är deras eget verk. Så legitimeras det moderna samhällets ojämlikhet.
Föga förvånande är det en syn på hur samhället fungerar som främst omhuldas av borgerliga väljare (Karadja med flera 2017).
Mer skrämmande är att annan forskning visar att tron på meritokratin är mycket stark i hela västvärlden, men också att den är starkare ju mer ojämlikt ett samhälle är. Folk som tror att de lever i en meritokrati bryr också sig mindre om de ekonomiska klyftorna – just därför att de anser dem berättigade.
I Sverige ökade andelen som tror att de lever i en meritokrati från kring 69 till 78 procent av befolkningen mellan 1990 och 2010, alltså under samma period som klassklyftorna snabbt ökade (Mijs 2019).
För att undvika den mest banala invändningen: varken Michael J Sandel eller någon annan kritiker av meritokratin menar förstås att man borde anställa elektrikern som läkare eller tvärtom. Det är hur ojämlikt vi som samhälle belönar olika positioner med pengar och status som är problemet.
Just statusfaktorn är den springande punkten för kopplingen till högerradikalismen. Här handlar det, om man får tro Michael J Sandel, om lågutbildade väljare som inbillar sig att de lever i en meritokrati, men som inte känner att deras arbete uppskattas efter förtjänst jämfört med hur etniska minoriteter, invandrare eller kvinnor orättvis får förtur.
Håller den tesen?
Den brittiske sociologen John H Goldthorpe och kollegan Erzsébet Bukodi har gått igenom den forskning som finns, för att pröva idéerna om en koppling mellan ytterhögern och meritokratin.
Att låg status, eller rädsla för statusförlust, är en (av flera) viktiga krafter bakom högerradikalismen är väl belagt. Men något mer direkt samband till diskursen om meritokrati hittar de inte. Det är obeforskad mark.
Det hindrar inte att Michael J Sandels logik är övertygande, också vad gäller Sverige. Det är i vart fall lätt att hitta exempel på eliternas utbildningsarrogans, från talet om Stefan Löfven som ”svetsaren” till den karikerade bild som medier och politiker gemensamt förmedlat av SD-väljarna som obildade bondtölpar. Samtidigt finns undersökningar som tyder på att just SD-väljarna långt oftare än andra inte känner sig respekterade i samhället och anser sig felbeskrivna i medierna (Sifo/Expressen 20 april).
Det är knappast otänkbart att det drar dem till den högerradikala identitetspolitik, som säger sig vilja upprätta respekten för dem som upplever sig frånsprungna i ett samhälle där framtiden stavas meritvärdering och universitet.
Möjligen var det detta Fredrik Reinfeldt någonstans anade när han lanserade arbetslinje och jobbskatteavdrag. Det han sa var ju: ”Jag ser och uppskattar alla er som försörjer er själva till skillnad från de där lata bidragstagarna. Ni har en plats i Moderaternas land.”
Sedan satte SD en hudfärg på de lata och cashade in.
