Peterson är en praktiserande psykolog som blivit kulturkrigens konservativa superstjärna. Han föddes och växte upp i Alberta med föräldrar som var bibliotekarie och lärare. De första tre decennierna av den akademiska karriären var han relativt okänd. Han skrev många artiklar och drev en liten mottagning. 2016 förändrades allt när han hävdade att en ny lag i Kanada bröt mot yttrandefriheten eftersom den skulle tvinga honom att använda de pronomen transpersoner själv föredrog. Nästan över en natt blev professorn från Toronto ett Youtubefenomen, som publicerade videos med föreläsningar om identitetspolitik och politisk korrekthet, och gav män råd om hur man blir en riktig man. Hans bestseller från 2018, ”12 livsregler – ett motgift mot kaos”, gjorde honom kanske till världens mest kända intellektuella debattör – om inte annat den mest kontroversiella.
Under tre år skapar Peterson tumult och får följare var han än dyker upp. 2018 resulterar hans intensiva diskussion med Cathy Newman på Channel 4 News i att kanalen kallar in säkerhetsexperter efter att flera av hans supportrar lagt ut nedsättande kommentarer och hotelser på nätet. För miljoner unga män blir den bildade självsäkra 58-åringen både en idol och en fantasi om en fadersfigur.
Livet är hårt, varnar han dem. De måste sluta gnälla, städa sina rum, sträcka på ryggen och ta tag i sina liv. Han anklagar den ”nymarxistiska radikala vänstern” för att vilja ”feminisera” männen och försvarar traditionell manlig dominans. Enligt Peterson representerar män ”ordning”. Enligt hans kritiker är han en galjonsfigur åt ett reaktionärt kvinnohat som underblåser althögerns radikalisering på nätet.
På rehab i Ryssland
Om hans väg till berömmelse var dramatisk blev det som hände när han försvann ur offentligheten för 18 månader sedan än mer dramatiskt. Enligt dottern ”som en skräckfilm”. En film där hennes far blir beroende av benzodiazepiner, blir självmordsbenägen, tvångsintagen och då får diagnosen schizofreni. Mot läkarnas inrådan flyger hon honom till Ryssland där han läggs i en medicinskt framkallad koma. När han vaknar är han förvirrad, yrar och kan inte gå. Han flyttas från den ena rehabkliniken till den andra. Till slut hamnar han på en klinik i Serbien där han smittas av covid-19. Hemma i Kanada där jag intervjuar honom i början på januari brister han ut i gråt och blir tvungen att gå ut ur rummet. När jag frågar om han är arg på sig själv för att han började med benzodiazepin bryter dottern in och viftar: ”Stopp!”, och vill avbryta intervjun.
Vore det en film skulle regissören tveklöst vara den 28-åriga Mikhaila Peterson, vd i pappans bolag. Hon och hennes ryske make verkar ha tagit full kontroll över pappans affärer, så innan jag får intervjua honom måste jag först tala med henne. På foton bara några år gamla var hon en brunett med ett vanligt utseende. Idag är Mikhaila en glossig blondin som talar lika effektivt och självsäkert som någon av president Trumps presstaleskvinnor.
Enligt hennes hemsida led hon av ledgångsreumatism sedan barndomen vilket ledde till höft- och ankeloperationer vid 17 års ålder. Andra problem – kronisk trötthet, depression, tvångssyndrom, näsblödningar, restless legs, hjärndimma, kliande hud, med mera – tvingade henne att hoppa av universitet.
– Till slut insåg jag att det mest troliga var att jag skulle dö, och det ganska snart. Efter nästan 20 år hade vården fortfarande inga svar på mina problem, säger hon.
Så hon bestämde sig för att bota sig själv.
Far och dotter och lejondieten
2015 började Mikhaila experimentera med att utesluta födoämnen i kosten. Hon började med gluten och fortsatte ta bort grupper av födoämnen tills hon under de senaste tre åren nästan enbart ätit rött kött – huvudsakligen nötkött – och salt. Detta hävdar hon har botat henne helt. Nu gör hon poddar och bloggar om sin ”lejondiet”.
Givetvis stödjer ingen forskning denna diet. Ändå tog hennes far upp den 2018. Efter ett par månader påstod han att den hade botat hans depression, ångest, psoriasis, snarkande, tandköttsinflammation, sura uppstötningar, till och med synfläckarna i högra ögat. Han slutade med antidepressiva efter 14 år. Han blev ”i min fulla kraft intellektuell”.
Som alla medicinska autodidakter jag någonsin träffat sprutar Mikhaila ur sig medicinsk jargong i expressfart. Från den ena märkliga berättelsen till den andra med andlös dramatik som blir alltmer ansträngande att hänga med i. Hon vill ge mig sin version – ”hela historien med alla hemska detaljer” – från de senaste 18 månaderna.
– Pappa är fortfarande inte helt återställd och väldigt ångestbenägen, bara av att tänka tillbaka på det som hänt blir han utslagen i flera dagar.
Efter 80 minuter på Zoom har jag en sak klar för mig. Vore jag lika nära döden som hon säger att hennes far var flera gånger är inte hon någon jag skulle anförtro att rädda mitt liv.
Enligt Mikhaila började problemen i oktober 2016. Vid den tiden åt hon, hennes man och hennes far enbart kött och grönsaker – själva ”lejondieten” kom senare. De åt en gryta som innehöll äppelcider vilket gav alla tre vad de själva beskriver som en svår ”natriumbisulfitreaktion”.
– Det var fruktansvärt. Men han drabbades värst. Han kunde inte ställa sig upp utan att svimma. Han fick katastrofkänslor. Han kunde inte sova.
Peterson själv har sagt att han inte sov på 25 dygn, vilket allmänt ifrågasatts grundat på att den längsta dokumenterade tiden av vakenhet är 11 dygn. Det viftar Mikhaila otåligt bort:
– Han var i alla fall riktigt illa ute, okej?
Mådde allt sämre
Peterson hade flera anledningar att känna oro. Hans bok ”12 regler” skulle komma ut under året. Tjänsten på University of Toronto var ifrågasatt efter kontroversen om hans uttalande om transpersoner.
– Det var väldigt påfrestande, säger Mikhaila.
– Även att gå från okänd till känd innebar en stor stress. Men hela vår familj var överens om att det största problemet var hans underliga hälsoproblem.
De anlitade läkare som enligt dottern ”inte fattade ett dugg”. Till sist ordinerade familjedoktorn vad ”en väldigt låg dos benzodiazepin”. Det verkade hjälpa.
I början av 2019 var Peterson berömd och hans bok en internationell bestseller när olyckan slog till. Tammy, hans fru sedaner 20 år fick diagnosen njurcancer. Tammy fick flera komplikationer efter kirurgin och Peterson satt i månader hos henne på sjukhuset rädd att hon skulle dö. Den sommaren höjde hans läkare dosen av lugnande, men ändå mådde han bara sämre.
– Pappa blev jättekonstig. Han fick extrem ångest och självmordstankar, säger Mikhaila.
Fick diagnosen schizofreni
På inrådan av en ny psykiater slutade han med benzodiazepiner och började med ketamin, men fick då svåra abstinensbesvär. En annan psykiater, vän till familjen, rådde honom att åter ta benzodiazepiner, lägga in sig på en avgiftningsklinik och där långsamt trappa ner dosen. Efter sex veckor på en klinik i Connecticut var han i värre skick än någonsin, fortfarande på benzodiazepin plus nu ytterligare mediciner. Han gick ständigt tvångsmässigt fram och tillbaka vilt gestikulerande. Man befarade självmord så Peterson flyttades till ett statligt sjukhus i Toronto i december. Där fick han diagnosen schizofreni.
Sjukhuset ville behandla honom med elchocker, men Mikhaila och familjen vägrade.
– Det är ju inte så att vi är totalt okunniga om de här sakerna, säger hon och fortsätter:
– Vi sa hela tiden att problemet var medicineringen, men de lyssnade inte. Så vi började ringa kliniker över hela världen. Vi ringde 57 stycken. Och till slut, en klinik i Ryssland bara: ”Javisst, vi gör detox här”. Så vi tänkte, vad ska vi göra? Det måste vara riskabelt eftersom ingen annan klinik ville göra det. Men vår familj var överens: Vi ger det en chans.
Läkarna i Toronto var inte eniga.
– Vi fick skriva på papper där vi tog ansvar för alla följder. De var så irriterade att de inte ville ge oss hans journaler. Är det ens lagligt, eller? Det var en total soppa.
Sattes i koma
I januari förra året tog Mikhaila hjälp av maken, en sjuksköterska och en väktare och satte Peterson på ett privatplan till Moskva. Kliniken där hade mer erfarenhet av detox från opiater än från benzodiazepin. De undersökte honom och sa att han måste ha utsatts för ett förgiftningsförsök. Mikhaila hävdade att det handlade om medicinerna. För att ytterligare komplicera det hela intuberade man honom eftersom man misstänkte lunginflammation. Kändes det som att hennes far var i trygga händer?
– Nja, min man översatte hela tiden och jag blev rädd. Men kliniken såg väldigt modern ut. Det verkade inte skumt.
Läkarna använde Propofol, samma preparat som tog livet av Michael Jackson, för att åstadkomma en åttadagars koma.
– De gjorde något som heter plasmaferes för att rena blodet . Benzodiazepiner har så lång halveringstid. Man tror att så länge det bara finns en gnutta kvar fortsätter abstinensbesvären. Men plasmaferes rensar bort allt.
När Peterson återfick medvetandet blev det tydligt att faran ännu inte var över.
– Han var katatonisk. Riktigt, riktigt dålig. Och han hallucinerade. Han trodde min man var hans gamla rumskompis. Åh, det var hemskt.
Hur kändes detta för en dotter?
– Panik. Har aldrig mått sämre i hela mitt liv. Vi hade tagit dit pappa, och nu: vad hade de gjort med honom? Hade han fått hjärnskador? Jag tänkte: jag är helt körd om det här slutar illa. Alla kommer skylla på mig. Jag menar, vem tar någon till Ryssland för detox? Det här är verkligen riktigt illa, liksom.
Fick lära sig att gå
Peterson flyttades till ett statligt sjukhus utanför Moskva, specialiserat på patienter med svåra skallskador.
– Det såg ut som ett sjukhus från Sovjetperioden gör på film. Men – tack gode gud – där fanns fullt med riktigt, riktigt, riktigt skickliga läkare. Så när jag kom dit nästa dag var pappa tillbaka igen.
Läkarna hade satt in nya mediciner. Han var mycket bättre. Nu var det februari och Peterson kom inte ihåg något sedan mitten av december. Han hade till och med glömt hur man skriver på en dator. Under åtta dagar fick han lära sig gå igen och flyttades sedan till en ny klinik för rehabilitering. I slutet av februari flög familjen honom till Florida, hyrde ett hus i Palm Beach, anställde sjuksköterskor och trodde att han skulle bli frisk. Men efter tio dagar kom alla gamla symtom tillbaka. Det rastlösa vankandet, ryckningarna, smärtorna och självmordstankarna.
– Och jag bara: vad gör vi nu?
Mikhaila kontaktade en klinik i Serbien, flög sin far till Belgrad där han fick diagnosen akatisi, ett tillstånd som kännetecknas av oförmåga att sitta still och av ofrivilliga rörelser och som vanligtvis kopplas till benzodiazepinabstinens. Mikhaila hade äntligen hittat läkare som bekräftade hennes egen teori. De gav honom lugnande, antidepressiva och opiater. Hennes far ”verkade påtänd, men kunde äntligen vila.” Far och dotter gjorde en podcast där de uppdaterade fansen om hans tillfrisknande. Sedan infördes lock-down i Serbien så hon flyttade in på kliniken med sin man, deras barnflicka och den treåriga dottern. Alla fem smittades direkt med Covid-19.
”Läkare är ju bara människor”
Vid det här laget börjar jag bli snurrig. Det känns som en orkan av obskyr medicinsk terminologi när Mikhaila rabblar namn på antibiotika, antidepressiva och antipsykotika som hennes far ordineras, samtidigt som hon förklarar sina invändningar mot än det ena än det andra. Det blir tröttsamt.
För att sammanfatta det hela flögs Peterson hem till Kanada i slutet av förra året. Hans akatisi – oron och rastlösheten som gör honom suicidal – har förbättrats märkbart men har inte gått över. Ingen förstår varför. Han är ännu inte medicinfri. Efter att ha konsulterat ett antal läkare i Toronto har Mikhaila nu kontakt på nätet med ”tusentals” drabbade av akatisi.
Jag frågar om hon aldrig känt att läkarkåren sett henne som ett problem.
– Jo, absolut. Hundra procent. Jag har varit problematisk länge, skrattar hon.
– Jag kan bli ganska jobbig när jag känner att något är fel.
Jag påpekar att hon faktiskt inte har någon medicinsk utbildning. Tänker hon inte på vilket ansvar för pappans behandlingar hon har tagit på sig?
– Men jag har gjort massor av research sedan mina egna sjukdomserfarenheter. Jag har inte samma förtroende för läkarkåren som de flesta andra. Läkare är ju bara människor, eller hur?
Den åsikten är inte ovanlig i Nordamerika där förvånansvärt många ser Youtube som ett likvärdigt alternativ till medicinsk utbildning. Säga vad man vill om Peterson men hans egen respekt för vetenskapliga fakta är orubblig. Han framstår offentligt som sinnebilden av en noggrann akademiker. ”Ingen forskning talar för det”, är nästan hans vanligaste uttryck.
Jag ser fram emot att fråga honom varför han mot läkarnas inrådan gick med på denna medicinska fars med dottern som regissör. Men efter hennes långa och förvirrande redogörelse vet jag inte hur pass stabil och adekvat jag kan förvänta mig att han egentligen är. Och Mikhaila kommer givetvis övervaka vårt samtal.
”Jag höll på att dö”
Peterson är lika oklanderligt prydlig och artig som alltid när vi träffas på Zoom nästa dag. Men mager och blek och jag känner starkt hans sårbarhet.
Eftersom professorn är känd för att förlita sig på fakta frågar jag vilka de medicinska grunder var som övertygade honom att ställa upp på detoxen i Moskva. Han blir tom i blicken.
– Jag minns ingenting. Från den 16 december 2019 till den 5 februari 2020 kommer jag inte ihåg någonting, säger han, men försäkrar att han själv godkände att behandlas i Moskva.
– Ja, jag var ju på den bästa kliniken i Nordamerika och det enda som hände var att jag blev sämre. Så vi hade inget val. Min familjs bedömning var att jag antagligen skulle dött i Toronto.
Varför litade han då mer på sin familj än på läkarnas bedömning?
– Jag hade lagt mitt liv i läkarnas händer. Konsekvensen blev att jag höll på att dö, säger han uttryckslöst.
– Så det var inte för att evidensen från Moskva var så övertygande. Vi såg helt enkelt ingen annan utväg.
”Ett outforskat område”
Jag är nyfiken på hur mycket hans psykiska hälsa oroat honom under de månader och år som ledde fram till krisen. Under sin boklansering höll han 160 föreläsningar i olika städer på 200 dagar med flera tusen i publiken. Som hyllad auktoritet i psykologi med svar på alla frågor – frikostig med råd till alla fans om deras psykiska hälsa. Hur orolig var han för sin egen del?
– Jag anser inte att det handlar om psykisk hälsa. Jag ser det som en kroppslig åkomma. Jag har någon sorts autoimmun rubbning och många depressioner beror på immunrubbningar.
Nu blir jag förvånad igen. Under alla de undersökningar han genomgick fick han väl aldrig någon diagnos på immunrubbningar?
– Jodå, bryter Mikhaila in.
– I Ryssland och Serbien. Fibromyalgi.
Men har det med immunförsvaret att göra?
– Javisst, svarar Peterson vagt.
– Nu finns det inte så mycket kunskap om de här tillstånden – fibromyalgi är ett exempel på det. Det är ett outforskat område.
Sedan börjar han i stället tala om post-traumatisk stress.
– Ett tecken på post-traumatisk stress är derealisation . Det innebär att omvärlden känns overklig. Jag var i ett konstant tillstånd av derealisation från oktober 2016 till… (Han kollar dagens datum med ett glädjelöst fniss) 12 januari 2021.
Upplevde extrem press
Att vara Jordan Peterson, förklarar han, har inneburit fem år under ett oerhört tryck.
– Jag stod i centrum för en häftig debatt. Det var ständigt journalister runt mig och studenter som demonstrerade. Det är väldigt påfrestande att attackeras offentligt på det viset. Och så hade jag det oavbrutet under tre år.
2017 undertecknade 200 av hans kolleger vad han själv beskriver som ”ett upprop för att få bort mig från min tjänst på universitetet. Och min fakultetsledning lämnade det till administrationen utan att tala om det för mig.” När han föreläste på Queen’s University i Kingston Ontario ”bankade demonstranterna på fönstren”:
– Det var som en zombieattack. Herregud, de grep en kvinna som bar på en snara! Och jag blev påhoppad efteråt av en liten grupp galna demonstranter som trängdes runt mig två, tre kvarter och skrek och gormade.
Blev han rädd?
– Ja, det måste jag säga. Absolut. Jag blev orolig för min familj. Och för mitt rykte. För mitt arbete. Och det hände andra saker. Skattemyndigheten var efter mig, det var en plåga, för något de efter tre månader erkände var ett misstag. Men under tiden förstörde de livet för mig. Psykologkollegiet jag tillhörde var efter mig sedan en av mina patienter hade kommit med en radda grava anklagelser. Så allt var fruktansvärt påfrestande.
”Vill inte alls provocera”
Han var – och är – starkt frustrerad över journalister som menar att hans arbete har en politisk agenda.
– Jag vill inte alls provocera människor, säger han.
– Jag är utövande psykolog. Det ligger i min natur att vilja hjälpa människor. Jag är inte intresserad av att skapa kontroverser. Jag har försökt hjälpa människor att försöka hitta en grund i livet eftersom de har det svårt.
Hans följares entusiasm över hans budskap gör honom ganska förbluffad.
– Det blev en otrolig respons. Jag vet inte vad jag ska tänka om det. Hur tar man in att man har 600 miljoner klick på Youtube?
Han verkar tänka en hel del på detta, återkommer flera gånger till sina tittarsiffror med något slags häpen förundran.
– Det är ju en exponering av ett slag som … – det är ju inget unikt, för det finns gott om kändisar, men för mig är det helt otroligt. Jag var ju runt 55 när allt detta hände. Jag hade arbetat relativt obemärkt. Men nu har jag fått fantastiska inblickar i tusentals människors problem. Jag kan inte gå någonstans utan att folk kommer fram till mig. Ofta blir de väldigt emotionella …
Hans röst darrar.
– Man har inte sådana samtal, särskilt ofta, utom med patienter på mottagningen. Så det som känns så starkt är att få direkt bekräftelse på hur lite uppmuntran så många får i livet. De är svältfödda …
– Ursäkta mig. Jag har inte talat med någon om detta på så länge, snyftar han, går gråtande ut och kommer tillbaka med en handduk som han torkar tårarna med.
– Och allt blev bara fasansfullt när Tammy blev sjuk. Varje dag i fem månader handlade om liv och död och kriser. Läkarna sa att hon hade en cancer som är så ovanlig att det helt saknas forskning om den. Dödligheten inom ett år är 100 procent. Så det blev oändliga nätter när jag sov på golvet på sjukhuset och nya komplikationer efter operationerna.
Han ser plågad ut vid minnet.
– Så jag började med benzodiazepiner.
Vilket ju är välkänt beroendeframkallande, påpekar jag. Nog borde han hört tillräckligt många skräckhistorier om valiumknaprande hemmafruar på 60-talet för att tänka sig för?
– Nej, jag tänkte aldrig efter. Jag fick det ordinerat och bara tog dem.
Predikade om självdisciplin
Kanske blev det orsaken till alla hans problem. Men ju mer jag tänker på det undrar jag om inte även toxisk maskulinitet spelar en roll. Att hans depression är priset för hans Skärp-Dig-filosofi; när livet blir olidligt stressigt räcker det inte bara att bita ihop och räta på ryggen som en riktig man. Samtidigt som denna världskändis offentligt predikade om ordning och självdisciplin var hans privatliv kaosartat. Jag kunde se en likhet med Donald Trump. Ännu en missnöjd person avskärmad från sitt känsloliv i myten om den starke mannen medan han stängde in sig med familjen i en bunker som skydd mot resten av världen.
Petersons kritiker kan alltid påpeka att han byggt hela sin filosofi på att livet är fyllt av smärtor och lidande och att en riktig man ska rycka upp sig och kämpa vidare. Inte ta droger för att döva smärtan.
– Nej, det har jag aldrig sagt. Är man en trovärdig råder man folk att ta psykofarmaka när det är påkallat. Vad jag ytterst vill är att hjälpa människor förstå att det finns ingen anledning att låta lidandet göra en bitter. Och lita på mig, jag har haft många tillfällen att kunna bli bitter under de senaste åren.
En föraktande inre röst
Jag har sett en podcast han gjorde i Belgrad förra juni med Mikhaila där jag tyckte att han såg arg ut. Är han inte åtminstone lite arg på sig själv för att han började med benzodiazepin? Han tvekar:
– Jag vill inte säga arg. Men jag kan ju inte undgå att se ironin i det hela. Borde jag inte vetat bättre? Antagligen.
Mikhaila försöker avbryta, men han fortsätter:
– Jag menar, jag gjorde min avhandling om alkoholism.
Mikhaila gestikulerar upprört:
– Stopp! Sluta nu! Du fick biverkningar av medicineringen. Skulle du känt till att benzodiazepiner orsakar akatisi hos människor som tar antidepressiva?
– Nej, svarar Peterson dröjande.
Mikhaila betonar varje ord:
– Det. Var. Inte. Ett. Beroendeproblem. Akatisin var en biverkan av psykofarmaka.
Han nickar. Mikhaila ser på klockan.
– Vi måste sluta nu.
Han tittar upp.
– Men jag känner mig okej, faktiskt.
Jag frågar igen om inte allt han gått igenom bara var en naturlig reaktion på en oerhörd stress.
– Finns inte en chans att akatisi skulle kunna vara det, fräser Mikhaila.
Petersons fru har tillfrisknat mirakulöst från sin cancer. Hans största orsak till stress nu är rädslan för att akatisin ska komma tillbaka.
– Det vore olidligt. Och själva känslan av att man borde kunna kontrollera det med tillräcklig viljestyrka känns lika förnedrande.
Har han en självföraktande röst inom sig som anklagar honom för svaghet?
– Ja, definitivt.
Han är rädd att akatisin i andras ögon ser ut att bero på svaghet.
– Det är säkert vad man tror. Helt groteskt.
Han hade akatisi under 26 dagar i november och fem i december och han berättar att varje anfall varade i fem till sju timmar. Hittills i januari har det inte hänt.
– Men jag känner att det finns där.
Varje morgon sitter han i bastun i 90 minuter, duschar i 20 minuter och promenerar mellan 2 till 4 timmar.
– Sedan kan jag ha något som påminner om en arbetsdag.
Lyckades skriva en ny bok
En sak som inte ändrats är han politiska åsikter. När jag tar upp stormningen av Kapitolium i Washington faller han in sin gamla vanlig självsäkra roll.
– Jag visste att det ständiga framflyttandet av den radikala vänsterfronten skulle väcka den slumrande högern. Jag såg det komma redan för fem år sedan. Man kan skylla på Trump, men det hjälper inte. Visst, han var den utlösande faktorn för det som hände – och kanske allt det här dör när han försvinner. Men jag tvivlar på det.
Bör Trump ställas inför riksrätt?
– Jag tycker han ska ignoreras.
Märkligt nog har han under den här tiden lyckats skriva ännu en bok – ”Bortom ordning: 12 nya livsregler” – en uppföljare till hans bestseller. Hur känner han inför publiceringen i vår?
– Jag känner mig ambivalent eftersom jag inte riktigt kan bedöma boken. Jag skrev den inte under optimala omständigheter, milt talat, så jag kan inte göra en adekvat bedömning av bokens kvalitet.
Så varför väntade han inte med boken tills han mådde bättre?
– Jag kan bara säga att alternativet helt enkelt hade varit sämre, säger han och hänvisar till det år som kändes som förlorat på grund av Tammys sjukdom och året han själv blev sjuk.
– Hade jag inte skrivit den skulle jag inte haft någonting kvar.
Jag säger att jag tycker det är imponerande att han klarade det och han ser nöjd ut.
– Hade du sett mig då skulle du nog tyckt det var otroligt. När jag läste in ljudboken i november hade jag akatisi nästan hela tiden. När jag åkte till studion hade jag spasmer i bilen. Kunde inte kontrollera rörelserna. Men väl inne i studion kunde jag tvinga mig själv att sitta stilla i två timmar. Om du frågat mig om oddsen för att jag skulle överleva inspelningen skulle jag sagt tio mot ett på att jag aldrig skulle klarat det. Men jag gjorde klart inspelningen. Samma sak med boken. Att inte skriva den hade varit sämre. Så i den grad jag kan förklara hur jag lyckades handlar det inte om viljestyrka eller mod. Det handlade bara om att välja det minst dåliga alternativet.
