En notis i en tidning. Det räcker för att aktivera Patrick Modianos fantasi och sätta en roman i rullning. Men begreppet fantasi har hos Modiano en mera nedtonad betydelse än hos utövarna av magisk realism, science fiction eller fantasy.
Snarare än fantast förblir han ett slags protokollförare och motvikt. En minneskonstnär, lika lågmäld som insisterande. Ibland återger han bara myndigheternas utlåtanden. Inte sällan perforerar han gränsen mellan fakta och fiktion, minne och glömska.
Efter två självlysande kortromaner, Lilla smycket och Nätternas gräs, har Elisabeth Grate Bokförlag nu låtit översätta ett tredje verk av Modianos hand – Dora Bruder. Denna Dora Bruder efterlyses redan i romanens upptakt. Efterlysarna är hennes föräldrar, monsieur och madame Bruder. Det är nyårsafton 1941 och unga Dora, född 1926, är försvunnen. Hon har avvikit från ett katolskt internat. Rymt.
Men Dora Bruder är lika lite som hennes föräldrar katolsk. Hon är judisk. Och författaren söker i denna förtätade roman följa henne i spåren under åren då nazisterna även kontrollerade Paris, Modianos stad framför andra. Spåren leder till en räcka exakta adresser, till noggrant angivna huskroppar och kvarter. Till hotell, biografer, tågstationer. Till kvarter efter kvarter, stadsdel efter stadsdel. Till förorterna.
Till platser som kanske inget betyder för dessa som i romanen kallas ”glömskans väktare” – alla dessa tjänstvilliga poliser och myndighetsutövande byråkrater – men i gengäld är helt avgörande för förståelsen av det enskilda människoöde som Modiano här väljer att centrera.
Utan konkretion kan du aldrig skriva en kollektivroman.
Och jag inbillar mig för ett ögonblick att Modiano, trots det ringa omfånget, parallellt faktiskt skrivit en kollektivroman. För vad är dessa enskilda individer – dessa judiska individer – reducerade till? En urskiljningslös massa. Gula stjärnor, rakade skallar, lovliga byten. Mobbens och maskineriets offer. Med ”tyska förordningar och franska lagar” kan det mesta lösas.
När det heter att människor farit iväg ”Någon Annanstans” kan det innebära att de placerats på en transport till Auschwitz. Djävulen vet om inte både Ernest Bruder, den statslöse krigsinvaliden, och hans dotter Dora – romanens fixpunkt – åkte med det tåget.
Patrick Modiano är ingen journalist. Fastän undersökande i sitt värv låter han aldrig verket reduceras. Hans romaner kan, det sakliga innehållet till trots, minna om Marcel Prousts. Hur vädret påverkar människorna och texten. Hur snöfall och kyla inte bara är meteorologiska faktorer, utan även mentala och minnesmättade. Hur tiden kan upphävas när du lever dig in i en situation, eller människa.
Hör så hur han, efter att ha kryssat sig fram mellan fakta och gissningar, mellan myndigheters utlåtanden och personliga erfarenheter av parisiska promenader, mellan historiens obönhörlighet och människans väsen, avslutar denna kring Dora Bruders öde förtätade och mästerliga roman:
”Jag kommer aldrig att få veta hur hon tillbringade sina dagar, var hon höll sig gömd, vem hon var tillsammans med under vintermånaderna när hon rymde första gången och under de vårveckor då hon rymde på nytt. Det är hennes hemlighet. En torftig och dyrbar hemlighet som bödlarna, polisförordningarna, de så kallade ockupationsmyndigheterna, häktet, kasernerna, lägren, historien, tiden – allt detta som solkar och förstör oss – aldrig kan beröva henne.”
Jan Karlsson, kulturredaktör ETC helg.
