Handlingen för säsong 2 är förlagd till några få veckor under hösten 1929 och fångar historiskt viktiga händelser som utrikesminister Gustav Stresemanns död samt börskraschen som kom att föranleda Den stora depressionen. På så sätt utspelar sig handlingen vid en brytpunkt i det sista skedet av ”die goldenen Zwanziger” – den mellan 20- och 30-tal, mellan Weimarrepublikens storhetstid och dess förfall.
Trots seriens mörka ton framträder bilden av en tid full av livsglädje. Tempot är högt, karaktärerna många, och deras förhållande till varandra ett invecklat nät. Inte bara berättartekniken bidrar till intensiteten, utan också själva handlingen. Händelsekedjan är förtätad och tar sällan paus, utan fortlöper istället såväl dagtid som nattetid – ett grepp som bidrar till att framställa Weimarrepubliken i ett febrigt rus.
Denna atmosfär uppstår ur en slags mental fortsättning på Novemberrevolutionen som tvingat kejsare Wilhelm II att abdikera år 1918. Efter Tysklands nederlag i första världskriget och demokratins inträde ska samhället nu åter byggas upp från grunden. Ingenting är längre omöjligt, kreativiteten flödar. Framåtsträvan utmanar samhällets och existensens själva fundament: livet rusar fram, ändrar så plötsligt färdriktning, och fortsätter därpå med ny kurs. Målet för resan är obestämt.
Och på detta sätt förflyttar sig människorna i ”Babylon Berlin” nästan obemärkt från ytterlighet till ytterlighet – vägen mellan kommunist och nazist, homosexuell och heterosexuell, rik och fattig, polis och förbrytare är påfallande kort. Det är en tid av ständig omprövning, och sällan märks det att gränserna passerats förrän destinationen är nådd.
En rad av seriens karaktärer har verkliga förlagor, inte minst inom polisen och politiken. Likaså är inspirationen till den maniske företagaren Alfred Nyssen (Lars Eidinger) hämtad från verklighetens Fritz Thyssen, och i säsong 2 introduceras den framstående försvarsadvokaten Hans Litten (Trystan Pütter) i handlingen. Inte sällan är dessa skådespelare intill förväxling lika sina historiska original.
Andra karaktärer är istället ett slags schabloner av den typiska Weimarmänniskan. Huvudpersonerna Gereon Rath (Volker Bruch) och Charlotte Ritter (Liv Lisa Fries) får representera 20-talets typiskt manliga respektive kvinnliga erfarenhet. Gereon, som återvänt från kriget med posttraumatiskt stressyndrom och minnena från västfronten, lämnar i den första säsongen ett katolskt präglat Köln för att åta sig ett uppdrag i det moderna, expanderande och yra Berlin. Charlotte, som är uppvuxen under fattiga förhållanden i en av stadens många hyreskaserner, kämpar för att ta hand om sin familj. Hennes strävan att göra karriär inom polisen tjänar som exempel på 20-talets feministiska strömningar.
Men även andra inspirationskällor ligger till grund för seriens persongalleri. Den mystiske Dr. Schmidt har ingen verklig förlaga utan är istället löst baserad på en lång rad förryckta vetenskapsmän från den tyska 20-talsfiktionen, från filmer som ”Das Cabinet des Dr. Caligari” (1920), ”Dr. Mabuse, der Spieler” (1922) och ”Metropolis” (1927). Hans bakgrund förblir okänd, hans motiv och inflytande likaså höljda i dunkel. Han rör sig i handlingens ytterkanter, dock ständigt närvarande.
Dr. Schmidt fungerar som företrädare för en rad idémässiga och medicinska strömningar på frammarsch i 20-talets Berlin. Genom honom får tittaren bekanta sig med suggestiv terapi, kriminaltelepati, det ockulta och psykoanalysen. Hans stora intresse för Gereon är säreget – och gåtfullt. Han rycker och sliter i Gereon på samma sätt som tidsandan rycker och sliter i Weimartysken själv.
Och i dessa scener mellan Gereon och Dr. Schmidt bryter ”Babylon Berlin” tvärt med sina realistiskt avsedda skildringar och låter istället berättandet ta sig teatraliska, metaforiska och surrealistiska uttryck. Inspirationen är hämtad från 20-talets expressionistiska konstriktning. Det uppstår en stark kontrast mellan yttre och inre verklighet och vi lämnar det sakligt återgivna för att istället träda in i det undermedvetna och Gereons fasor och vanföreställningar.
Och med dessa inslag fullbordar ”Babylon Berlin” ett brett spektrum av infallsvinklar som tecknar Weimarrepublikens sista, skälvande glansdagar.
