De astronomiska förväntningarna efter den sönderhyllade premiärsäsongen kommer förstås slås i bitar. Men för alla som redan nu tar sats för att skrika om hur True detective säsong två ”inte lever upp till” samma höjder kan försöka minnas hur störigt säsong ett slutade. Vem är ”The yellow king”? Alltså på riktigt, jag undrar fortfarande och alla förklaringar om att ”det är bättre att inte veta” kan dra åt helvete med sin slapphet.
Hur som helst, efter en förhandstittning på de tre första avsnitten verkar säsong två lägga mer fokus på karaktärsutveckling än på själva fallet, som inledningsvis är rätt ointressant.
Manusförfattaren Nic Pizolatto har återigen skrivit alla avsnitt, och återigen skildras det mänskliga psykets minst smickrande kvaliteter. Det verkar däremot bli mindre sektvåld och färre H P Lovecraft-monologer kring universums orubbliga ondska och mänsklighetens meningslösa tillvaro.
Kanske tänker Pizolatto att det ska räcka med att visa hur överjävligt bittert polisyrket är för att göra samma poäng och kompenserar en del med David Lynch-doftande drömsekvenser.
Den fiktiva skithålan Vinci i Kaliforniens utkant är en perfekt plats för skumrask. Ray Velcoro (Colin Farrell) är en korrupt lokalpolis. En gång i tiden en rättskaffens man, som när vi träffar honom har brutits ned av dåliga val och oheliga allianser. Han har alkoholism, självmordstankar och ett lynnigt humör (en scen när han grovt misshandlar pappan till sin sons mobbare ger försmak på mer psykovåld). Han har i alla fall bevarat en viss grov humor, som när han säger att han inte gillar e-cigg för att det känns ”för mycket som att suga en robots kuk”.
När en av Vinci-borgmästarens högst uppsatta tjänstemän mördas drar en utredning igång som spänner över tre olika departement. Utöver Velcoro ansluter sig Woodrow (Taylor Kitsch). En svinsnygg, tyst och spänd krigsveteran med grova psykiska problem och som behöver Viagra för att ha sex med sitt bombnedslag till flickvän.
Mordet på Vinci-tjänstemannen stoppar flödet av smutsigt kapital som den korrupte Frank Semyon hoppats ska ge honom hans stora klipp. Semyon har tröttnat på livet som gangster och jobbar tillsammans med sin fru på provrörsbefruktning. Det är ett spännande grepp att släppa in en skurk som huvudkaraktär, men Vince Vaughn har ganska svårt att bära upp den hotfulla karaktär som Nic Pizolatto skrivit åt honom. Däremot gör han sig bra som hunsad make och trasig affärsman när han minns sina barndomstrauman.
Den krisande manligheten återkommer med andra ord med råge i säsong två. Men Ani Bezzirides (Rachel McAdams) joinar också teamet av poliser, och har likt sin kollega en hel del problem med sitt sexliv. Hon är sheriffen som växte upp med en pappa som ”spirituell ledare” och en syster som jobbar i webcam-branschen – något som stör henne så pass att hon missbrukar sin makt för att sabotera systerns jobb.
Förhoppningsvis gräver resten av säsongen djupare i Bezzirides förflutna och i hippiekulturens mörka rötter. Vilken amerikansk stat passar bättre för det än Charles Mansons gamla lekplats?
De fyra karaktärernas öden vävs in i varandra och utforskar den fula sidan av Kalifornien och Los Angeles dubbla ansikten. Den tomma ytligheten som var förförisk i ruset märks inte av i True detectives andra säsong, som utspelar sig i baksmällan. Slappa kukar, utkletad maskara och rasande nervsammanbrott. Allt verkar utspela sig i efterspelet till en drogfylld orgie där någonting gått fruktansvärt fel.
True detective säsong två har premiär idag på HBO Nordic.
