Allt det har vi lämnat bakom oss nu, litteraturen skriver livet med mycket större frihet, och även kvinnor får i större utsträckning vara brutalt uppriktiga om kärleken, sexet och strävan.

Men minnet av hur det var väcks av Carina Rydbergs nya roman ”Vitt slödder”, där hon ännu mer filterlöst dyker ner i det egna. Det är en tunn liten roman som snabbspolar genom livet i korta nedslag. Först i barndomslandet i Stockholmsförorten med två olyckliga och lite halvhjärtat engagerade föräldrar, i den ände av förorten där de utan resurser bodde,”det vita slöddret”.

I den andra änden fanns stora, fina villor, klassmedvetenheten en erfarenhet inbränd i  köttet från barnsben.

Carina Rydberg skriver flyhänt och sakligt, hon gör nedslag i förtätade ögonblick från uppväxten. I den tidiga sexualiteten fantiserar hon och vännen fram en erotisk värld långt innan de är redo för den på riktigt. Längtan efter skrivande väcks ungefär samtidigt:

”Det var en hemlighet. De där tecknen. Det allra viktigaste i ­livet. Måste förbli en hemlighet”.

Där finns barns grymhet gentemot varandra, där finns 70-talets musik, revolten i luften, fyllan i villorna, längtan. Som när en tonårig Carina vacklar hem från en fyllefest i  försommarnatten:

”Jag måste ha gått hem ensam och det måste ha varit en underbar sommarnatt; en sådan där juninatt som alltid är underbar, eller åtminstone borde vara det. Jag är övertygad om att det vad en natt full av blomdoft men jag minns det inte.”

Sådär fångar hon här och var en hel avgrund av förlorade illusioner och sorg över allt som inte är med några få rader. Där­emellan är det ibland trivialt och lite slarvigt berättat, anekdoter från ett liv som hälls ut över boksidorna.

Det finns en rytm och en släpighet i Carina Rydbergs prosa, som vill den inte borra sig ned i något, bara ringa in det som skett med sina ords trumslag, svepa med sig det och dra vidare.

Små oförätter och fasansfulla personliga katastrofer trummas fram med samma mått energi, både sårig och sval.

Stilen präglas av en flyktig trasighet som känns punkig men också lite vag. Carina Rydberg ligger med en mycket äldre man som hon innerst inne föraktar. Hon skriver och får framgång men hatar också hur folk ser på henne. Carina Rydberg pajar sitt vuxenliv och får flytta hem till mamma och pappa igen och se hur deras besvikelse lyser ur ögonen som förödande gift. Hon försöker sig på terapi men alla terapeuter är helt dumma i huvudet. Hennes pappa dör på ett fasansfullt sätt. Hennes mamma bli psykiskt sjuk och omöjlig att umgås med. Hon upptäcker Prozac och blir glad. Hon älskar att dricka och hon älskar att skriva.

Och medan jag skriver lite slängigt om Carina Rydbergs lite slängiga bok inser jag att jag ändå älskar Carina Rydberg. Just för att allt detta ryms inom samma taggiga nonchalans. För att hon framstår som så besvärlig och oförutsägbar och att allt detta skav mot tillvarons kanter berättas så rakt och rått, just så här kan en människa vara. Ät det.