BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det berättar Damien Chazelle när Dagens ETC träffar honom i Beverly Hills.
– Los Angeles är en stad som ofta har varit oerhört frustrerande för mig, särskilt när jag fastnat i bilköer (skratt). Men det är också en väldigt poetisk stad, som utgör idén om en plats som föddes utifrån filmbranschen, och av människor som kom långväga ifrån för att försöka lyckas i detta förlovade land. LA har en mytisk kvalitet, som jag ville försöka fånga i filmen.
Det har han enligt recensenterna lyckats med. Lika fullt lyckas filmen återuppliva den klassiska musikalen på vita duken, men i en modern kontext. Som när dess huvudrollspar – den strävande aktrisen Mia, spelad av Emma Stone, och restaurangpianisten Sebastian, spelad av Ryan Gosling – framför en steppdanssekvens på sex minuter i Griffith Park, medan de letar efter en parkerad Toyota Prius. En av många scener där dåtid möter nutid på ett stilfullt sätt.
– Jag hade en förhoppning om att kunna ta element från musikalfilmer från 40- och 50-talen, som de som regisserats av Vincente Minnelli och Stanley Donen (Singing in the Rain), och uppdatera de troperna och göra dem relevanta idag. Jag tycker att det är tidlöst att låta ett par kyssas i solnedgången, till musiken av en 90-mannaorkester (skratt).
Tredje gången gillt
La La Land, vars titel både är ett smeknamn för staden och syftar till den kultur av navelskådande som finns hos många delar av Hollywood, är den 31-årige regissörens tredje film. Den fokuserar på Mias och Sebastians snirkliga vägar till berömmelse i LA, samt deras parallella förhållande.
Tredje filmen är det även som Emma Stone och Ryan Gosling spelar ett kärlekspar, efter Crazy, Stupid, Love (2011) och Gangster Squad (2013).
Skådespelarna är också på plats under pressdagen i Beverly Hills, och även om duons långa erfarenhet av att gestalta ömsesidig attraktion var en hjälp under arbetet med La La Land, var de individuella erfarenheterna av att kämpa i Hollywood ännu mer användbara. Det säger Emma Stone.
– Jag flyttade till LA som 15-åring och gick länge på auditions och gjorde gästinhopp i tv-serier innan jag som 17-åring fick min roll i filmen Supersugen. Min karaktär i La La Land är äldre, och har varit här i sex år och jobbat som servitris, utan att slå igenom. Men jag har ändå tre års erfarenhet av ett liknande liv, och jag kan definitivt relatera till att bli avvisad under en audition. Och även idag blir man ju dissad på internet av folk. Det tillhör liksom det här yrket.
Gosling vid pianot
Staden Los Angeles har hon dubbla känslor inför:
– Å ena sidan är det underbart väder, fantastiska vyer och så mycket man kan göra, och å andra sidan måste man sitta i långa bilköer och andas in dålig luft. Det är en intressant stad eftersom man måste vara här ganska länge innan man ens kan börja förstå hur den fungerar.
Något som både Emma Stone och Ryan Gosling fick öva på i månader innan inspelningen var sång- och dansnumren. Och Gosling gick till och med så pass långt att han lärde sig att spela piano utan att tidigare ha haft något egentligt kunnande om instrumentet – eller om jazz.
– Innan den här rollen tror jag inte att jag riktigt heller att jag uppskattade jazz som genre. Och jag hoppas att det kan fungera som en inspiration att jag lärde mig piano på tre månader. Många skulle nog bli förvånade av hur mycket man kan lära sig om man hänger sig en period.
Att Damien Chazelles två tidigare långfilmer också har haft jazz som en central aspekt, beror på att han innan sina dagar som regissör studerade till att bli professionell jazztrummis, en upplevelse som låg till grund för berättelsen i Whiplash. Och då berättelsen i La La Land har inspirerats av Chazelles väg till att bli professionell regissör, är den nästan lika personlig.
– På ett kanske lite udda sätt hanterar båda filmerna olika delar av mitt liv som wannabe-konstnär, och utvärderar frågor om hur man balanserar liv och konst, drömmar och verklighet. Och om hur man delar det med en annan människa, som man betalar räkningarna och ingår i ett samhälle ihop med. För det går ju inte enbart att leva i en värld av ideal och drömmar.
